Det går upp för mig när jag sitter där på bussen, på väg till repet, med honom i örat. Han pratar om sitt ex. Att han kanske har förhastat sig. Att man kanske inte ska kräva så mycket av livet, av kärleken. Hon var ju ändå snäll och rolig och lätt att vara med. Kanske räcker det så. Han saknar henne faktiskt en del. Det där himlastormande, det är väl bara sånt man söker när man sett för mycket på romantiska komedier.
Det är då jag förstår att det faktiskt inte kommer bli han och jag. Nånsin. Jag har ju sagt det, många gånger. Vi är inte meant to be, men innerst inne har det nog fladdrat nån liten låga som viskar att det är ju så det brukar vara. I de där romantiska filmerna, böckerna.
Men mitt liv är inte en bok. Inte en film. Mitt liv är mitt liv och jag måste släppa det där, för jag vill inte nöja mig. Jag vill bli himlastormande förälskad och sedan låta det gå över i en trygg hamn.
Så nu släpper jag, för han vill faktiskt inte ha mig. Inte på något annat sätt än som vän. Och det allra märkligaste i det här är att det egentligen är så jag vill ha det. Jag vill ha honom som vän. Det är så lätt att tro att man vill annat när man tycker om någon. Det känns enkelt på något sätt, eftersom man redan känner varandra. Men jag vet. Jag vill inte vara ihop med honom, för då får jag varken himlastormande förälskelse eller trygg hamn. Jag får osäkerhet och undran om jag räcker till. Det vill jag inte. Då tar jag vänskap, utan att tveka.
Så jag kan inte sova med honom mer. Inte sova med, inte skeda med, inte ha sex med, inte vara fysiskt nära, för det är det som rör till det för mig. Inget sånt och det känns sorgligt, men skönt att förstå det. Nästan befriande.
Jag kommer fram till repet. Uppvärmningen är i full gång och vi dansar nån salsavariant. Innan nästa låt börjar blir vi påminda om att lyssna på texten, gå in i den, känna den. Vi stretchar, sträcker ut, lyssnar, känner.
Release me...
Jag befriar mig själv nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar