En av de där dagarna

Och där kom den.
Den där dagen med det svarta hålet. Eller mörka gropen i alla fall, för så långt ner trillar jag inte.
Jag vet varför.
Försenad baksmälla efter förra helgen, första dagen på mensen, begravningsplanering.. Inte så konstigt. En fjärt i rymden i sammanhanget, men dock ett irritationsmoment, är att M blivit väldigt dålig på att svara på sms, nåt som triggar mig till vansinne. Så jag sms:ar inte honom så mycket längre, vilket också blir fånigt. Egentligen är det ju bara att prata med honom. Precis som det bara är att prata med mamma om att jag nog inte vill att hon ska följa med till usa i höst. Det är första gången kvartetten är över på det sättet och jag vill att det blir vår upplevelse.
Jag hatar att prata med folk om jobbiga saker. Konflikträdsla är mitt andra namn. Hatar att göra andra upprörda, besvikna, ledsna. Missförstå mig rätt, jag gör det. Jag har lärt mig. Men jag tycker inte om det.

Jag drömde om min bror inatt, nästan för första gången, tror jag. Jag drömde att han låg på sjukhus, skadad liksom igen och att vi i familjen på nåt sätt var på väg dit hela tiden, men aldrig kom fram.
När jag vaknade hade pappa mailat bilder från begravningsplatsen där vi planerar att hans urna ska ligga. Jag vet inte. Det satte liksom stämpeln på dagen.

Men vet ni.
De här dagarna är en del av livet.
Det är ok. Inte kul när de inträffar, men det är ok, för jag vet att det inte bara är såna här dagar.
Alla dagar behövs. Även de ledsna och frustrerade.