Blödigast av dem alla

Vi sjöng på ett bröllop idag och det var så vackert.
Vigseln var utomhus. Solen sken så där lite lagom, Mälaren glittrade i bakgrunden och brudparet var bara så fantastiskt vackert. Hela akten var vacker. Borgerlig, så man slapp prat om gud, men istället var det massor av prat om kärlek, hur stark den kan vara och hur stor den är.
Och jag grät. Ibland var jag tvungen att tänka på helt andra saker för att inte stå och storböla, för det var så oerhört fint. Nu märker jag hur extremt öppen jag blivit, hur alla känslor liksom sitter utanpå och bara samlar in den gemensamma känslan hos dem runt omkring. Jag har alltid varit väldigt känslig, men sen min bror dog har det blivit ännu mer.
Jag vill också. Stå där med den där personen som betyder så mycket, som jag betyder så mycket för.
Bredvid.