Ont

Jag vet inte om det är mensen, vädret, allt prat om allhelgona eller vad det är. Kanske att hans namn dyker upp på facebookchatten hela tiden.
Men jag saknar så väldigt. Tårarna ligger och bränner bakom ögonlocken hela tiden. Jag blir lättirriterad och känslig och framförallt så påminner allt om honom.
Och det är så sjukt, för nu börjar det kännas som vanligt. Det är fel! Det ska inte vara som vanligt att han inte finns. Det gör för ont!
En del av mig vill bara krypa under täcket och sova. Gömma mig för världen. Den dåliga självkänslan gör sig påmind, varför ska jag ens försöka, jag betyder väl inget för nån. Men den andra delen vet att det inte är så. Det blir inte bättre av att sluta leva. Det där har jag ju redan testat, i flera år, och det funkade inte. Så jag ska inte isolera mig. Jag ska fortsätta utsätta mig. Sjunga, träffa vänner, filma, dejta. Så får det väl göra ont då.
För det är väl så, livet gör ont.