Det är tungt nu. Jättetungt.
Jag förstår ju varför. Har inte varit ensam sen den 19 augusti och nu är jag plötsligt själv. I lägenheten alltså. Jag vet ju att det finns folk runt mig som bryr sig. Men jag lever ensam igen och då kommer det. Jag inser att jag fortfarande har svårt att vara riktigt sådär ledsen som jag är, inför andra. Vill inte besvära dem med min sorg. Orkar inte blotta mig, orkar inte vara svag, för jag är inte säker på att de stannar. Och den insikten gör också ont, så jag är ledsen för det med. Allt snurrar liksom ihop sig.
Fast det kanske inte är så konstigt. Att inte vilja fulgråta inför andra. Ibland behöver man inte ens nån som tröstar, för det finns inget att trösta med. Det behöver bara komma ut.
Jag tänker för mycket igen.
Nu skiter vi i det här för tillfället. Jag går och fikar med en fin människa istället och sen dyker jag in i musikvärlden och kommer inte ut förrän på söndag kväll (med ett litet avbrott för en dejt på fredag..).
4 kommentarer:
Ensamhet är en fiende. I alla fall när man har tendens att tänka och tänka och tänka...ibland vill man stoppa tankarna. Jag är glad att jag har jobbet att gå till, att få skingra dom där jävla tankarna som ändå äter sig in under min hud mest hela tiden.
Kram
Ensamhet är inget bra ställe för att vara på, eller tänka. Och när vi är där, i det dumma dumma hålet, får vi bara tänka att det kommer att bli bättre! KRAM
DU är fin!
Och vi hade en mysig dag idag tycker jag. Hoppas musikkvällen är härlig!
Ensamhet är bra ibland, men gött sällskap is da shit!
Kramar!
Skicka en kommentar