Ältande, självömkan, men klarare ögon och en känsla av att livet faktiskt kan fortsätta nu..

Såhär är det, hörni.

Jag vill inte alls skriva om det här, för jag vill inte att det ska påverka mig. Men det gör det, så jag måste nog skriva om det för att få det ur mig. Jag måste få älta lite för att se på det med friska ögon.

M har flyttat. Han hämtade sina möbler förra helgen och flyttade det sista innan han hämtade mig på Skavsta. Sen sov han iofs över och vi åt frukost ihop igår, vilket var trevligt eftersom vi inte setts på ett tag. Det är bra att han har flyttat. Nödvändigt, till och med. Inte för att det har varit jobbigt att ha honom här, utan för att det har varit för trevligt. Mysigt. Ha en varm kropp i sängen, nån att dricka te med på kvällarna, nån som kommer hem. Jag blir bekväm, fastnar och kommer inte vidare. Och visst, jag fick lite känslor för honom. Inte förälskelsekänslor, men nån slags.. känsla av att han ska vara min. Och det är han ju inte. Precis som jag inte är hans. Jag vill faktiskt inte ha nån som

1. Inte är kär i mig

2. Inte har sex med mig

3. Inte ens efter att ha bott med mig i två månader vet vilka dagar jag repar

4. Dejtar andra tjejer

Och det var ju just det. Han dejtar andra och nu har han träffat nån som känns intressant. Mycket intressant. Och jag är så svartsjuk. Inte för att jag vill ha honom, det vill jag som sagt inte, men för att han hann först. Kunde inte jag ha fått vara den som lämnar nån enstaka gång? Den som hittade nån först?

Jag vet att detta egentligen är ologiska känslor och det är det som stör mig. För det första har han dejtat mycket mer än jag, så chansen att han skulle hitta nån intressant var klart större. För det andra har det varit svårt för mig att dejta när han har bott här, det har känts konstigt, även fast jag vet att han varit ok med det. Nu när han har flyttat kommer jag att kunna dejta med mer öppna ögon, så att säga. Och jag har en del på gång, absolut.

Men ändå. Jag blir liksom otålig. Det känns som om jag står stilla och alla andra bara går förbi.

Det här är självömkan. Det är ju inte så att livet bara händer, den enda som kan få saker att hända är jag. Och ja, jag har pausat lite. Lite medvetet, tanken har funnits att jag skulle ta tag i saker och ting nu efter semestern. Så egentligen går det enligt plan. Utom just att han skulle träffa nån på riktigt.

Han är väldigt noga med att det inte är så att vi kommer sluta umgås. Vare sig för att han dejtar nån eller för att han flyttat. Han pratar mycket om att vi ska göra saker, åka dit och dit, äta på den och den restaurangen. Han vill på nåt sätt få mitt godkännande angående den här tjejen, att jag också ska tycka att hon verkar bra. "Jag tror du kommer gilla henne" säger han. Och vet ni vad det skumma är? Jag är glad för hans skull. Jag är det, för han är ju min vän och jag gillar honom. Samtidigt så tycker jag att det är så orättvist! Jag vill ju också! Jag tycker fan det är min tur nu!

Grejen är att det här egentligen är en piss i rymden. Jag har varit med om det värsta och detta är inte ens i närheten. Det här är bara ett något större väghinder, som dessutom hjälper mig att öppna ögonen. Så egentligen är det bra, allt det här. Jag ska bara komma ur min självömkan och komma ihåg att jag styr mitt eget liv och vet ni, bara att skriva hela den här skiten har hjälpt jävligt mycket!

Så nu torkar vi tårarna, lyfter huvudet och går vidare. Och skulle vi bryta ihop lite igen, för att svagheten och självömkan kommer över oss, då är vi snälla mot oss själva, klappar oss på kinden och berättar igen att detta inte är det värsta utan egentligen bara något bra.

Ja fy fan, livet....