söndag 31 maj 2015

funderingar över nattsällskapet

Alltså. Jag blir inte helt klok på det här.
Att det kan gå två veckor utan att vi knappt hörs, men sen vara så jäkla mysigt och fint när vi ses. Och visst, vi har fortfarande inte lyckats se en hel film tillsammans, av diverse trevliga anledningar, men det är ju annat också. Mycket prat. Vi låg nakna i soffan och pratade till två inatt. Sen gick vi och lade oss och sov ungefär till fyra. Sen var det kört igen. Idag har vi varit ute och gått och sen fikat på mysfiket här hemma i förorten.
Jag gillar honom verkligen. Och jag har öppnat mig mer nu, pratat om lite känsligare saker. Vågat lämna ut mig lite. Men fortfarande vet jag ingenting om vad han tänker, förutom att jag tror att han gillar mig med, annars skulle han nog inte vilja ses såhär. Men i övrigt.. Just det där att han inte hör av sig. Den här gången pratade vi i och för sig om att det skulle bli lite lättare att ses framöver för att vi bägge hade mindre på kvällarna nu. Men det vore väldigt najs för mitt bekräftelsebehov om han hörde av sig först den här gången.

4 kommentarer:

Stinas Bucket sa...

Du får helt enkelt försöka sitta på fingrarna och "vänta in honom" låt honom vara den som hör av sig, som du skriver, först denna gång.

Hur som helst, låter som om ni hade supermysigt *gillas*

Kram och fortsatt trevlig söndag!

Antoinette sa...

Jag vet!! Och jag har så himla svårt för sånt, kontrollfreaket i mig vill veta.. Men just därför ska jag vänta, I guess..
Det stör mig nästan att vi hade så mysigt. Hade varit lättare att avfärda det om det bara varit sådär. Usch. Så sjukt rädd för att bli sårad..

Stina sa...

Jag förstår, men sårad blir du bara om du låter dig själv att bli det. Om du förstår hur jag menar? Kram

Antoinette sa...

Ja, men det är ju det jag är rädd för. Att jag ska låta mig bli sårad. Samtidigt som jag är rädd för att inte våga släppa in. Herregud.. ;)