it has begun..

Semestern har börjat och idag gjorde jag de sista grejerna för jobbet, så nu är det på riktigt.
Jag är trött, så vansinnigt trött. I helgen har jag verkligen inte gjort nånting, knappt pratat med nån, fast jag antar att det behövdes. Idag har jag i alla fall pratat med andra människor. Jag var tvungen att byta ut min mobil, eftersom wi-fi't bestämt sig för att inte funka, och då råkade jag visst komma hem med en iPad air också. Så det kan bli. Jo, så har jag yogat också. Så sjukt stel jag blir när jag springer, jag måste verkligen komma iväg på yoga minst två gånger i veckan. Mina små muskler är så stela och korta som de är. Men jag är fortfarande trött. Antar att det är hela vintern och våren som kommer ifatt, jag ska sova som bara den nu första veckan. Sova och träna. Och dejta..

För dejter då. Hm. Eftersom jag inte ska säga nej, har jag väl typ bokat in en dejt varje dag denna vecka. Eller i alla fall tisdag, onsdag, torsdag. Jag bytte bild på dejtingsidan. Mycket intressant. Ingen jättespeciell bild, rakt framifrån, bara ansikte, men hoppsan vad trafiken satte igång!

ÄNTLIGEN

Fem veckor av vad jag vill.
Sova. Kolla film. Bada. Sola. Resa bort. Läsa. Dejta. Dricka vin. Springa. Yoga. Äta sunt. Dricka öl. Hänga.
Veckan har gått vansinnigt fort. Mest för att jag haft galet mycket att göra och faktiskt inte är riktigt helt klar än, utan kommer att sitta nån timme på måndag också. Men det är ok. Sen släpper jag, jag lovar. Måste ju lita på mina kompetenta kollegor.

Apropå jobb, så fick jag inte uppdraget som trainee. Min chef tror att de redan hade bestämt vilka som skulle få det och att allt med ansökan var lite av ett spel för gallerierna. Hon tyckte det var trist och sa att hon ändå siktar på att jag ska bli biträdande, på heltid, så fort som hon bara kan få till det och hitta lite hål i budgeten. Hon vill trappa ner snart också, närmar sig pension. Så det var ju en liten tröst i eländet.

Men ändå. Fem veckor. Semester!

skillnad på äpplen och päron

Låt mig bara påpeka att det är en sak att säga nej, en helt annan att boka om.
Jag har en så sjukt stressig vecka. Egentligen ska jag inte gnälla, för from kl 16.15 på fredag har jag semester i fem (5!) veckor, men vägen dit.. Jag kan bara säga att jag hoppas att jag blir klar med allt, annars får jag fråga chefen om jag kan få jobba lite på måndag också. Hoppas inte jag behöver det, måste bara få koll på vad som faktiskt kan fixas efter ledigheten och vad som måste vara klart nu.

Hursomhelst skulle jag ju träffat han den där trevlige-som-tyvärr-inte-får-det-att-pirra imorgon, men jag orkar fan inte. Jobbar sent imorrn och ska sen upp tidigt som sjutton på fredag och försöka vara lite skärpt sista dagen på jobbet. Men, observera, jag sa inte nej! Vi ska ses nästa vecka. Egentligen kanske det är dumt, för det pirrar verkligen inte alls, samtidigt var han kul att hänga med och kanske man kan få en ny vän?

Yes-woman

Nu har jag funderat lite över min benägenhet att säga nej och att backa ur. Till syvende och sist, trots alla mina goda skäl som att hänga med familjen, lyssna på kroppen osv, så vet jag att det handlar om rädsla. Rädsla att inte duga. Inte vara snygg och rolig nog. Rädsla att inte ha roligt, att bli besviken, igen. Vilket både är egocentriskt och dumt på så många plan. För det första är jag inte fulare eller tråkigare än nån annan. Några kilo extra, visst, men inte så det borde spela nån roll. Ätstörningar och kroppsuppfattningsstörningar är dock svårt som fasen att bli av med, men det funkar absolut bäst om jag trotsar det och ger mig ut. Hemma löser jag precis inga nojor. För det andra, om jag inte vågar/orkar träffa nån alls, hur ska jag då nånsin kunna träffa den där "rätte"?
Så från och med nu säger jag JA. Till fucking allt.  Jag skriver det här, för då måste jag leva upp till det. Nästa som frågar om dejt; JA. Nästa picknick; JA. Nästa AW; JA. Nästa potentiella ligg; JAJAJA (om jag är tänd, såklart).

Så. Hold me to it.

det är lätt att skylla på familjen..

Nej. Jag gick inte dit. För jag är en fegis. Jag kommer att bli sittandes här hemma for ever and ever och skriva missnöjt om mitt singelliv, förmodligen skaffa 20 katter och sen bli helt sorglig och patetisk...

Fast alltså, igår. Hela ryska maffian kom ju, det hade jag inte väntat mig, men jättetrevligt såklart. Och så skulle jag hinna springa och basta, och så maten.. Det fanns inte tid. Idag däremot.. Han bjöd in till en kopp kaffe, eftersom jag ändå var i närheten och jag gick ändå inte dit! Visserligen sov jag länge och sen satt jag ute på altanen i solen och hade kvalitetstid med faderskapet och det var bra och trevligt på alla vis. Men det hade ju varit himla smidigt att äntligen träffa karln och låta honom (förhoppningsvis) motbevisa mina farhågor (hemmamiddag första dejten, "kjamiz"), eftersom han faktiskt verkar himla intressant också. Jag sa att jag kunde ses imorrn på en kaffe och gärna bokade nåt, men då visste han plötsligt inte hur hans dag såg ut.. Jaja.
Men som sagt, midsommar och midsommardagen har varit toppen, med extended family-häng, softande, god mat (succé med både silltårta och lakritsbrownie med citronfromage) och pappamys. Man får passa på.
En ledig dag kvar på denna helgen, sen jobba en vecka och sen.. Ljuvliga fem veckor utan väckarklocka.
Jag längtar.

Hemmafru i vardande?

Jag börjar bli värsta hemmafruämnet. Har bakat mer än nånsin på sista tiden (vilket iofs innebär att jag bakat två rabarberkakor och två kladdkakor, jag vet inte hur många hemmafrupoäng det ger) och nu är det dags igen. Har nyss avslutat en silltårta till midsommarfirandet imorgon. Imorrn ger jag mig på lakritsbrownie med citronfromage och färska bär. Det blir alltså en repris av förra året, jag gjorde silltårta och dessert även då. Festens absoluta höjdpunkter matmässigt. Vi får hoppas att det blir samma sak i år, även om "festen" kanske är lite för mycket sagt. Jag, faderskapet och dennes fru.
Han med middagen ska fira midsommar i samma del av stan och naturligtvis bjöd han in till träff. "Ta med pappa och spela lite kubb" skrev han. Jag menade på att jag skulle tycka det var hyfsat märkligt att ta med pappa på första dejten. "Vadå dejt" skrev han. Ja, vadå..
Egentligen kanske jag borde åka förbi, bara för att gå emot allt som är jag, med vad jag tycker är obekvämt och jobbigt. Samtidigt vill jag kunna ta det lugnt imorrn, inte stressa runt utan kunna hänga med pappa i lugn och ro, fixa med maten, hinna springa en runda.. Ja, och så känner jag mig tjock och ful och mensig. Dumt nog. Måste sluta känna mig sån, det är inte så konstruktivt.

Magkatarr och tillfällig stiltje

De säger ju att det man glömt (läs förträngt) inte har hänt, eller hur? Bra. Då pratar vi inte mer om lördagskvällen.
Kan bara säga att det där med att hänga på saker som "bara händer" och vara mer spontan, funkar bättre om en ätit mer än en tallrik fil samma dag, i alla fall om det är vin inblandat.

Vet inte om det är en rest av det, men just nu är det mycket synd om mig, då jag mår illa i princip hela tiden. Magkatarr är min gissning. Hemskt är det och jag stannade faktiskt hemma idag och imorgon, eftersom jag både är yr och svag, samt irriterad för att jag inte får i mig mat. Det enda som går ner är rostat bröd med smör och kaviar, samt blåbärssoppa. Jag ska försöka vara lite wild'n crazy och äta lite sparrissoppa ikväll.

På dejtfronten inget nytt heller. Skulle ju träffat han från appen imorgon, men han bokade om det till efter midsommar. Det var nåt med nåt knä. Så är det alltså när man kommer upp i den här åldern. Dejter avbokas pga knäont. Apropå wild'n crazy, alltså... Nu passade det ju bra. Nån ny middagsdejt har ännu inte bokats, inte heller nåt nytt med han den-snälle-men-inget-mer.

M ringde igår, för en gångs skull. Vi hörs ju inte lika ofta och det är väl så det ska vara, men han fångade mig i en dålig stund och jag blev nästan mer låg av att prata med honom och höra happy storys om att resa utomlands över midsommar och planer på att flytta ihop. Lyckades undvika att sucka över just det, men lite bitter lät jag nog och det stör mig det med. Vill inte vara bitter. Vill ha kvar förhoppningarna och tron på att det kan hända mig med.
Kan hända att det känns bättre om nån dag, dock (HEJ PMS!!!).

ansökan och dejter. Och jag har ialla fall inte HIV.

Jag ska skriva en ansökan till ett uppdrag jag verkligen, verkligen vill ha. Och det låser sig. Det är som när jag ska plugga, jag kommer inte igång. Hittar på svepskäl, "ska bara" i värsta Alfons Åberg-stil.
Jag tänkte skriva att jag inte vet varför det blir såhär, men det är klart jag vet.
Jag vill det för mycket. Om jag skriver en ansökan och får nej, så blir det en förlust. Visserligen är det ju så, att om jag inte skriver ansökan och ens försöker, så förlorar jag ännu mer. Men, jag har aldrig utgett mig för att vara särskilt logisk. Om jag sen får uppdraget, så väntar personlighets och begåvningstest. Där kan vi snacka prestationsångest!

Igår hade jag kunnat vara på dejt, men jag bangade. Fan, jag gör det lite för ofta nu, för att det ska vara sunt. Stress, trötthet och framförallt att jag känner mig tjock och oattraktiv. Fast den här dejten.. Han verkar väldigt intressant. Har jobbat utomlands många år, verkar ha lite ordning på tillvaron, fast inte på ett tråkigt sätt. Jag har fått både namn och telefonnummer, så jag har googlat (såklart). Men nu till the big MEN... Han ville bjuda på middag. Hemma. På första dejten. Jag vet inte varför, men det stressar mig. Och just därför borde jag ju tacka ja. Det här med att göra saker på nytt sätt och allt sånt där.
Så kanske jag också får ha sex och inte bara måste lyssna till mina grannar, som får sängen att gnissla just i detta nu.
Men ok. Jag har en annan dejt på onsdag, med en snubbe från den här nya, ytliga dejtingappen, en vanlig, hederlig vin-efter-jobbet-dejt. Och så messar han den trevliga, men-som-inte-får-det-att-pirra-killen och vill ses igen. Och så kanske ny chans med middagskillen, så jag ska väl inte klaga på att det inte händer nåt.

Annars har jag inga planer alls till midsommar och det känns faktiskt rätt trist. Ingen som överhuvudtaget hört av sig och undrat vad jag ska göra, eller bjudit in till något. Just idag känns det lite extra trist, eftersom jag misstänker pms och har ätit alldeles för liten dos av jättenattljusoljan den senaste tiden (förklaringen till att pms'en plötsligt förvärrats igen, heureka!)  Förmodligen drar jag ut till faderskapet och grillar, vilket inte är fy skam, men nånstans finns ju alltid den där förhoppningen om att bli inbjuden till den där fantastiska festen då jag ska sitta med krans i håret, äta nypotatis och sill, snapsa och bli sådär lagom dragen och sen midnattshångla med min blivande livskamrat... För vi vet ju alla att de där festerna verkligen finns... Yeah right. Och vid regnbågens slut finns en skatt.

Jaja. Solen skiner, jag lever, har inte HIV (tog mitt första riktiga HIVtest nånsin i veckan = vuxenpoäng!) och dricker gott kaffe. Det får väl vara helt ok. For now.

trevliga dejter och lite sent ute

Ni vet när man träffar nån som bara är sådär trevlig. Kvällen går fort och många öl blir druckna. Samtalet flyter på, som att man känt varann ett bra tag, och det är precis just så, trevligt.
Så var det igår, på dejten.
Vi sågs ute, drack finöl. Pratade på om jobb, musik, allt möjligt. Hade roligt, skrattade. Sån skillnad mot förra dejten, där alla samtalsämnen dog efter tre meningar.
När vi skiljdes åt sa han att jag var söt, att det varit trevligt och att det vore kul att ses igen. Sen tror jag att han försökte ge mig en puss, men eftersom jag var lite överförfriskad (fem starköl, please!) och oförberedd blev det liksom en puss på pannan, typ.

Och det finns inte ett spår av attraktion från min sida.

Inte ett spår. Inte ett uns, inte en gnutta. Vafan, liksom. Jag känner inte ens att jag vill hångla med honom. Dricka öl, prata, skratta, musicera, absolut. Nånting annat.. Nej.
Naturligtvis har han hört av sig. Det visste jag ju. Det gör de, de där man inte är attraherade av.

Sen nu ikväll har jag varit på 50-årsfest, en helt lysande tillställning med massor av mat, musik och vänner. En snubbe var där också, en som jag känner sen innan och som jag var betuttad i för ca 14 år sen. Idag, not so much. Men plötsligt var han helt kram och hej, prata en massa, du måste komma på vårt rep, följ med till Usa i sommar, nu är det en lugn låt ska vi dansa.. Jag vet inte, men kunde inte det kommit då, för 14 år sen, när jag fortfarande tyckte det var en bra ide?

Hur som. Nu har jag ätit pastasallad och kladdkaka, som blev över från festen, så jag överlever natten. Ni vet att det man äter på natten, när man kommer hem efter att ha varit ute, inte räknas? Så är det. Noll kalorier.
Sweet dreams..

Igår och idag

Igår.
Releasefest. Trevligt, kul att träffa alla, men ständigt den där känslan "Du skulle varit här. Du skulle varit med!". Saknaden, så påtaglig.

Idag.
Däven känsla, trötthet i både kropp och sinne. Jobbar på hela dagen, inte så jobbigt som jag befarat, men inte helt lätt. Direkt efter jobbet iväg, två studenter att uppvakta. Inte på samma ställe.
Student 1; kusinbarn. Få träffa släkt, prata om massor, skratta, dricka champagne och ena kusinen vill ordna blinddejt. Jag sa ja. Kan inte vara värre än nätdejt och förhoppningsvis ordnar vi till det i samband med konsert i sommar. Vem vet. Han bor i annan stad, så vore det inte så typiskt om det var just han som fick mig att falla?
Student 2. Ingift kusin. Ryska tanter och farbröder, vin och tårta. Skjuts hem, slutligen, efter att studenten gett sig ut på galej i sommarnatten.

Snart, glida ner mellan svala lakan. Ensam.

Imorgon har jag dejt.

jag tar mitt ansvar!

Men okej. Jag kanske inte hade världens mest intressanta helg. Kanske var den till och med lite tråkig. Myskläder och tofs-i-håretkvällar kan visserligen vara skönt, men hela helgen?  Delar av den var toppen, som loppisroadtripp och familjemiddag, men stora delar var som sagt ganska.. Tråkig.

Därför har jag nu tagit mitt ansvar och bokat in, inte en, utan två (!) dejter kommande veckor. Ska det va, så ska det va.  Dessutom blir det femtioårsfest, två studentmottagningar på samma dag, diverse rep, samt en releasefest.
Just releasefesten känns tveeggad. Den ska bli väldigt rolig, samtidigt som det är asjobbigt och sorgligt. Och jag saknar. Men, musiken lever vidare och det är fint.