Öppet brev till universum

Jag vill börja med att säga att jag inte är bitter. Jag är faktiskt inte det.
Inte knäckt, inte bränd, inte förkrossad.
Jag mår ganska bra, ja förutom ett envist halsont just nu då.

Men jag blir lite trött. För jag tänker att jag har varit singel himla länge nu och jag tänker att jag lärt mig massor om mig själv och jag tänker att nu får det väl ändå vara min tur?
Kan jag inte bara få träffa nån normalsnygg, med bra värderingar, egna intressen (helst kulturella på nåt sätt, om jag får önska specifikt), som är bra i sängen, vet vad han vill med sitt liv och som kan bli kär i mig och vice versa?

Jo, men visst lärde jag mig en hel del på de här två månaderna. Att vara i nuet, att vara mig själv, att go with the flow.. Jag lärde mig en hel del om vad jag vill göra mer eller annorlunda av nästa gång också. Vara lite mer tydlig redan från början, ställa lite fler frågor..

Så jag är redo nu, universum. Jag har fått smak på det och jag vill ha mer.

Bring it. Jag tycker det är min tur nu.