Jag är sjukt irriterad just nu

Det här med att killar faller för de veliga, svåra, obeslutsamma tjejerna.. Vad är grejen?
Är det den där omtalade jägarinstinkten?
En nära vän till mig är besatt av en sån tjej. Hon är dessutom inte singel. De jobbar på samma arbetsplats, har varit ute på en del aw's och några av dem har slutat med hångel, som i sin tur oftast slutat med att hon brådstörtat begett sig hem. Det ska sägas att de även umgåtts innan hånglandet tog fart, men tydligen har "gnistan" alltid funnits där.
I alla fall.
Detta är alltså en tjej som är otrogen. Hon har hånglat med min kompis, verkat skuldmedveten, men fortsatt chatta och vara tydlig med att hon är tänd på honom. När han vill ha ett mer tydligt svar backar hon. Enligt min mening vill hon både ha kakan och äta den. Under sommaren hördes de inte, men nu har det tagit fart igen. Min kompis är helt såld på henne. Han återkommer till henne gång på gång. Jag tycker hon är patetisk och dum i huvudet, efter att ha suttit med och sett vad hon skrivit när de chattat, både i efterhand och vissa gånger live.
Men det här är alltså den typen som killar blir kära i?
Inte såna som är snälla, hyfsat tydliga och OBS! bra i sängen. Som typ... Jag.

Fan vad det stör mig.

En annan sak som stör mig är att detta kommer vara allt min kompis pratar om, nu på ett tag. Jag vet hur det var sist. Allt jag svarar kommer att vara upprepningar från då, fast lite vassare eftersom jag inte har lika mycket tålamod och förståelse den här gången.
Och ok, det är lite ego också. Vem fan är det som är dumpad senast och skulle behöva prata och prata? Men då får jag bara hummanden och "det kommer kännas bättre om ett tag".
Jag vet det! Men det hindrar inte att jag behöver få älta! Borde ju han veta, om nån...

Fast jag är inte så ledsen. Jag tänker lite på det, på han jag dejtade, och konstaterar att det var lite synd att det blev som det blev, fast ändå lika bra. Jag tänker på sånt vi sa och gjorde som var fint och kul och jag tänker att det är bra att ha fått uppleva det igen och att jag kommer få uppleva det med nån annan, framöver. Och jag undrar ändå lite om han tänker på mig och jag tror faktiskt att han gör det då och då. Inte som i att han kommer höra av sig eller att han ångrar sig, men jag tror jag glimtar till ibland. Om inte annat känns det lite bra att tänka så, så jag gör det bara för det.

Annars har förkylningen nu förflyttat sig till näsan och luftrören och jag är hungrig igen.