sista lördagen i augusti är nästan över

Vaknar trött, trots drygt åtta timmars sömn. Jag kör slut på mig under veckorna, är jag rädd. Tiden går så märkligt snabbt på morgnar och kvällar och klockan har nästan alltid passerat midnatt när jag släcker lampan.
Skippar yogan till förmån för lång frukost framför tv:n. Istället blev det långpromenad och häng med MZ. Vi har förfasats på Heron City och trängts med barnfamiljer på IKEA. men, allt är trevligt när man gör det med rätt personer.

Annars är det lite snorigt. En bra anledning att stanna hemma och softa denna lördag, förutom att tidigare nämnda aktiviteter tröttat ut mig totalt. Har badat, tvättat och messat lite. Han är i stugan igen, med barnen. Igår hade han skickat en låt igen, på Spotify. Ingen speciell låt egentligen, men det gjorde mig jätteglad ändå. Han har inte skickat nån låt sen innan semestern, så..
Upp och ner, som sagt.

Just nu önskar jag mig ändå mest att få vakna pigg imorgon. Det vore skönt.

och på jobbet går det också bra...

Varje planeringsdag tänker jag att jag ska hålla låg profil. Inte elda upp mig, tycka massor, prata hela tiden...
Jo, det går ju bra. Verkligen.
Jag har en känsla av att många kanske tycker att jag är lite jobbig. Fast å andra sidan tror jag att en del tycker jag har rätt, så va fan...

Förresten, apropå det där jag skrev igår.. Jag har väl ett eget liv, för fasen. Behöver inte gå och tänka på eller noja över honom. Låta det ta för mycket energi. Det blir vad det blir.
Det finns andra saker i livet som betyder något. Att min kusin fick barn härom veckan och att förlossningen gick åt skogen. Syrebrist och akut kejsarsnitt. I flera dagar svävade bebisen mellan liv och död och vi vet fortfarande inte hur det kommer att gå eller hur omfattande hjärnskadorna blir.

Livet. Så flyktigt.

upp som en sol, ner som en pannkaka

Lite så känns det med det här dejtandet.
Jag pendlar verkligen från att vara pirrig och känna mig uppskattad, med sms från fester och sånt, till att känna att nä, det här blir nog inget. Som nu. Inget sms igår, inget hittills idag. I och för sig sågs vi igår morse, eftersom han kom hit i måndags kväll och råkade sova över. Så det var morgonsex och ordentlig frukost och så, men sen har vi inte hörts.

Och jag dras liksom mellan olika känslor, det är därför jag måste ventilera dem här.

Å ena sidan är jag jätteledsen över att inte höra från honom. Bekräftelsedemonerna ligger på golvet och skriker och sparkar med benen. Jag känner mig ratad och not good enough, plus att jag ju faktiskt gillar honom.
Å andra sidan fattar ju jag också att det kan finnas olika anledningar till att jag inte hör nåt. Visst, det kan vara så att han kommit på att han inte är så intresserad. Det är helt klart en variant. Men, och detta är viktigt, det behöver inte ha med mig att göra. Och let's face it, gillar han mig inte för den jag är, så är det ju bara så. Inget jag kan göra, jag kan bara vara mig själv och duger inte det... Nä.

På ett sätt (inte bekräftelsedemonernas sätt) kan det vara bra att inte höras. Jag hinner tänka, inte bara flyta med i det här hörasvarjedag. För vad vill jag egentligen? Pallar jag ens att ha en relation med en snubbe som har barn, om jag blir så här knäckt bara jag inte får sms på en dag? För det är ju bara att inse, jag kommer aldrig komma först. För att inte tala om ex som alltid kommer finnas där. Och tänk om jag skulle träffa barnen och de inte gillar mig?

Jag är trött också. Sov ju inte så mycket natten till tisdag. Idag har jag dessutom mest ätit mackor, ingen riktig mat. Det gör ju inte mig till en mer balanserad person direkt. Och så inga sms på det.

Jo. Jag vet att jag kan sms:a först. Jag vet det. Men jag föreslog att vi skulle ses sist och.. Jag vet inte. Det känns lite i obalans på nåt sätt.

Äh. Fan. Han ska ju vara glad att jag vill ha honom, eller hur? Visst var det så det var. Jag förutsätter att han gillar mig tills jag får bevis på annat. Nog med den här osäkerhets och nojningsgrejen nu. Blir det så blir det, annars blir det väl nåt annat.

Det är skönt att få skriva ur sig...

kanske lite..

Så ikväll messar han från festen han är på i en helt annan stad.
Han tänker på mig. Uppenbarligen. På en fest, i en annan stad.
Det gör mig oproportionerligt glad och jag inser att jag kanske är lite, lite.. fan.
Och jag skulle vilja ha fler sms, för mycket vill ha mer och jag är bekräftelsetorsk, men jag försöker tänka att det är bra så här.

vad jag gjorde igår

Så jag var på dejt igår. Eller dejt, jag var hemma hos honom och hjälpte honom att tvätta. Det verkar vara så våra dejter ser ut. Flyttpack, löpning, tvätt. Scener ur vardagslivet, liksom.
I alla fall. Jag gillar det. Nästan bättre än om det skulle vara uppklätt med finmiddag och tända ljus. Fast tända ljus hade vi, i och för sig.
Jag tyckte ju det kändes lite avslaget under veckan och när vi messade i torsdags fick jag veta att han skulle åka från stan på lördag, som idag, och var tvungen att tvätta och städa eftersom han nyss flyttat in och släktingar skulle låna lägenheten över helgen. Jaha, tänkte jag, då lär vi ju inte ses. Men sen kom frågan. Men du kanske är bra på att tvätta? Så jag åkte dit igår, han tvättade och röjde med lite hjälp av mig, vi lagade middag, drack vin, hånglade och avslutade kvällen med jazz på stenkaka, whisky och mer hångel.
Jag gillar honom. Jag skulle kunna, ni vet, K-ordet.. Men jag släpper inte på det. Inte förrän, eller om, jag får veta mer. Det jag vet är att vi sovit närmare och närmare för varje gång vi setts. I natt sammanslingrade nästan hela natten. Igår, när vi röjde, sa han att han hellre skulle använda tiden på nåt annat sätt och när jag frågade hur sa han att älska med dig ordentligt på sängen därinne. Vilket han gjorde sen. Och.. Jag menar, vi har redan gjort massor. Jag har inga hämningar med honom. Sexet har varit ganska.. Intensivt. Spännande och lekfullt. Bra! Men inatt var det liksom titta-varann-i-ögonen-under-tiden-sex.

Men jag vet fortfarande inte när vi ska ses nästa gång.

äntligen

Värsta veckan på året är över.
Jag är märkligt nog inte alls lika trött som i början av den, trots att det varit fullspäckat. Massor på jobbet, rep, sorg och reklaminspelning.

Nu åker jag iväg och tröttar ut kroppen lite till.

Skitdag

Det är det. Kommer alltid att vara det, den 20:e augusti. Oavsett.

Jobbet går ok. Är roligare än jag trodde att jobba i barngrupp igen. Jag är bra på mitt jobb, jag märker ju det. De jag jobbar med är bra de med, det underlättar ju.

Idag hade jag behövt bekräftelse, men har jag fått det? Nej. Ingenting. Igår var det jag som skrev, jag fick svar, men liksom inte mer än så. Jag orkar liksom inte. Jag kan inte dra det själv, jag lessnar. Alltså, jag gillar honom, vill träffa honom igen, men jag vill att han ska vilja det med. Annars kan det vara. Jag fattar väl också att det inte betyder nåt att vi kanske inte hörs nån dag, att han kan gilla mig ändå. Men det känns liksom avsvalnat, på nåt sätt, jag kan inte förklara. Kanske är det jag och mina försvar. Varför skulle han inte gilla mig? Till och med min styvmor sa idag att jag strålar och att jag verkligen inte är nån man hittar varsomhelst. Inte för att hon på nåt sätt är en elak styvmor, men hon brukar inte ge komplimanger, är inte den typen.
Nåväl. Jag överlever, vilket som. Blir extra tydligt en dag som denna, samtidigt som jag blir lite förbannad över att jag aldrig kan träffa nån som vill kämpa lite.

Jag drack en öl för min bror ikväll, på hans stamställe. Hade jag inte jobbat tidigt imorrn, eller framförallt inte haft rep på kvällen, hade jag stannat ute längre, för det är en fin kväll. Inte som den dagen han dog, då regnade det. Nu sitter jag här och dricker whisky, så frågan är om jag inte lika gärna kunnat stanna ute.

Jag fick ett annat sms idag, från en annan dejt. En sån där som rann ut i sanden, trots att han var trevlig. Han hade tänkt på mig då och då och undrade om han skulle radera mitt nummer. Jag vet faktiskt inte.

sorg

För två år sen satt jag i en taxi på väg till Karolinska, där jag skulle få veta att min bror inte skulle överleva olyckan han varit med om några timmar tidigare.

Jag tänker om det hade varit två år och några timmar sen. Om jag hade kunnat ringa min bror, säga åt honom att strunta i att stanna på 7-11 och köpa en korv. Om han hade gått direkt till middagen han var på väg till.

Fast det är ju ingen idé. Det är som det är och det är för jävligt. Fortfarande. Alltid.

Jag känner mig rätt trött och orkeslös. Just idag känns inget direkt kul.

rapport från the weekend

Är ni nyfikna?

Okej.
Det var en bra kväll. Vi sprang, hånglade, duschade, hånglade mer, åt mat och... Ja.
Men.. Lite kändes det nog ändå att det var tre veckor sen. Det flöt inte riktigt lika självklart, kanske för att jag under dessa tre veckor liksom laddat för det här? Missförstå mig rätt, det var inga pinsamma tystnader eller så. Hånglandet var det definitivt inget fel på, eller det övriga. Definitivt inte. Men det var bara inte riktigt lika otvunget däremellan, på nåt sätt. Eller så hade jag för höga förväntningar.
Sen, på morgonen, så hann vi ju inte ligga och vakna och mysa tillsammans som vi gjort förut. Jag tror det också bidrar lite. I alla fall så åkte vi tillsammans in till stan och innan vi skiljdes åt fick jag både kram och puss. Jag gillar honom fortfarande som bara den, men samtidigt känner jag att försvaren sätts in, eftersom jag inte får riktigt så mycket bekräftelse som jag skulle vilja. Jag vet till exempel inte när/om vi ska ses igen. Däremot har vi messat både idag och igår. Jag skickade en bild från festen, han svarade att jag var fin, jag sa tack. Sen skickade han när han var på väg hem från utekväll med vänner inatt och undrade om jag hade kul och berättade vad han gjort. Jag svarade imorse och nu ikväll skickade han en bild från gårdagen. Så det är väl som det har varit, liksom.

Jag vet inte. Som sagt, jag gillar honom. Jag ska nog fortsätta att bara låta det vara så, go with the flow, se vad som händer. Det kanske är bra för ett kontrollfreak som jag, i alla fall ett tag till. Inte tänka så mycket.

Annars var helgen bra. Mycket sång, lite sömn. Vi är bra nu, det bådar gott. Alla är på, alla vill det här. Det är skönt, jag behöver mycket positiv energi nu.

Det är en tuff vecka, veckan som kommer. Imorrn är det två år sen olyckan. På tisdag två år sen min bror slutade andas. Det gör fortfarande så ont. Är fortfarande helt obegripligt.
Jag saknar så mycket.

snart dagen d

Jag är väldigt pirrig inför imorgon. Det var tre veckor sen vi sågs, rätt så exakt. Och även om vi messat hela tiden så är ändå tre veckor jäkligt lång tid.

Jag kommer vara så sjukt trött på lördag och resten av helgen, men det är det värt. Tror jag. Hoppas jag.

kvinnligt vs manligt?

Och det är likadant idag...
Igår gav jag efter, tänkte "fuck pride" och messade. Hann messa lite fram och tillbaka innan jag slocknade, men vaknade till ett där det stod: "känns väldigt bra att tänka på dig".
Det var fint.

Så, om vi inte hörs idag så har jag bestämt att det är ok.

Alltså, tänker killar ens hälften så mycket på det här..?

Jag blir så trött på mig själv, kan jag bara chilla nån gång?

Jamenvafan.
Jag vet att jag tjatar om det här. Jag vet att jag fått bekräftelse. Vi har messat varje dag, ibland han först, ibland jag först. Det här med "det är hans tur att messa" borde verkligen vara helt ointressant. Han ringde igår, för sjutton! För att jag skulle få lyssna på en grej han köpt, bilden han tagit på den ville inte skickas pga dåligt nät.
Och ändå sitter jag här och tittar trånande och uppfodrande på telefonen. Vill ha sms. Vill ha bekräftelse.

Visst skulle jag kunna skicka nåt, trots att jag skrev sist igår. Men gör jag det för att jag vill, eller gör jag det för att få ett svar? För att bekräftelsedjävulen ska få sitt? Jag vet inte, faktiskt. Både och, kanske?

Längtar efter fredag, men är lite nervös också. Det var så längesen vi sågs nu, har jag byggt upp nåt som inte finns?
Fast jag tror inte det. Oh vad som händer sen.. Det vet vi inte.

yoga, hemmafix och sms

Idag har jag känt mig utvilad. Resultatet av en väldigt lugn helg, ja förutom aw:n i fredags då.
Fast nu ljög jag. Jag känner mig utvilad nu. Imorse var jag så lagom utvilad. Vaknade halvtio av klockan, eftersom jag bestämt mig för att ta mig iväg på ett yogapass. Iväg kom jag, plats fick jag också. Instruktören var sjuk, så det blev vanlig yoga istället för ashtanga och det var nog tur. Min kropp förstod nämligen inte alls vad jag pysslade med. "Det här känner jag inte igen" sa kroppen och ställde sig högst motvilligt i hunden. Plogen var bara att glömma.
På vägen ut såg jag mig i spegeln och möttes av ett tröttsvullet ansikte utan ögon. Det resulterade i ett besök hos närmaste skönhetssalong, där jag dels fick sitta i massagestol, dels fick nya ögonfransar och ögonbryn. Nyfärgade i alla fall. Det är inte klokt vilken skillnad det blir.
Sen åkte jag hem och åt frukost och det var efter det jag kände mig utvilad.
Resten av dagen har gått åt till att sätta upp en ny förvaringsgrej i badrummet. Det hade ju kunnat gå på ca 10 minuter, om inte ena skruvdragaren börjat ryka och den andra varit helt död. Efter mycket om och men fick jag låna M's, även om han hade mage att säga att han tyckte jag skulle låta min pappa göra det åt mig. Är han dum i hela huvudet? Där förolämpade han mig faktiskt på riktigt. Tror han inte att jag kan borra? Jag har för fan bott själv i 22 år. Jag vet till och med att jag måste täta med våtrumssilikon i badrummet. Ibland kan han vara sjukt irriterande, den där mannen.
I alla fall, när jag till slut kom hem med borren gick det ju hur snabbt som helst att fixa det där. Jag har även hunnit städa och springa en runda.
Och messa. Det har varit ganska mycket SMS-trafik i helgen, typ sen vi bestämde att vi ska ses på fredag. Rätt mycket bilder, prat om vad vi gör, men även lite anspelningar på annat. Väldigt diskreta antydningar, men ändå. Det får det att pirra lite i magen på mig.
Och så blir jag sådär lite dum igen. När vi bara pratar vardagligheter så funderar jag på om han bara tycker att jag är trevlig och att det kanske inte finns nån gnista. När det kommer in på mer delikata saker så blir jag orolig över att det kanske bara handlar om sex. Ja ni hör ju.
Nu återgår jag till att tänka att jag är fantastisk, han gillar mig som fan på alla sätt och that's it.

dagen efter aw

Det klassiska misstaget.
Gå på after work redan klockan fyra, hinka i sig mängder av öl och sen glömma/strunta i att äta.
En himla trevlig after work var det i alla fall, med en kollega jag inte träffar så ofta eftersom vi jobbar på olika enheter. Vid åtta anslöt hennes kille, som jag hittills bara sett på instagram, så det var kul att få träffa honom på riktigt.

Åkte hem vid elva, tror jag. Hade inte så bra koll där, men jag lyckades i alla fall laga mat och prata massa fyllesnack med M innan jag slocknade.
Lite messande blev det ju också. Och när jag vaknade imorse hade jag två meddelanden som väntade.

men jag kunde inte låta bli!

Jag blev lite förälskad idag.
Som om jag behöver en till klänning, liksom. Men den är så fin!

Sitter som en smäck på mig gör den.

Och sen, på tåget hem.. Sms och nu vet jag när vi ses nästa gång. Nästa fredag. Resten av helgen är ju körd, körhelg från lördag morgon till söndag eftermiddag. Vi ska ut och springa, är det sagt. Intressanta dejter vi har. Första, rätt normal. Öl, middag och dans. Andra, taxi mitt i natten. Tredje, packa flyttkartonger. Och så nu, ut och springa. Fast egentligen är det väl mest för att få vara nyduschade tillsammans efteråt.
Jag var ute idag, i regnet, och kunde inte låta bli att skicka en bild efteråt, genomblöt och svettig. Reaktionen var... Trevlig.
Fan, en vecka är lång tid

det är så fint när man för en gångs skull kan få den där bekräftelsen man ber om..

Så, ganska nyss efter att jag skrev inlägget igår trillade det ju såklart in ett sms.

I söndags, när vi hängde på klipporna L och jag, så kom L's kille förbi en stund. Hans analys av messandet är: "Men A, här har du en kille som uppenbarligen vill ha kontakt, annars skulle han inte skriva, skicka bilder.. Vi killar är inte såna. Vi bestämmer platser och kollar upp grejer, men vi randommessar inte som ni tjejer verkar göra. Om vi inte är intresserade.."
Och jag tror faktiskt på det.

Igår messade vi rätt mycket fram och tillbaka och ja.. Jag är rätt säker på att vi är på ungefär samma nivå just nu. Sen vet man inte vad som händer, men just nu vet jag att han vill ses. Sen vet jag fortfarande inte när han kommer hem, men det tror jag knappt han vet själv.
Så då gör det nästan ingenting att vi inte hörts så mycket idag, att jag mest bara fått svar på ett mess jag skickade nu ikväll. För det där slentrianmässiga jag var rädd för, det försvann igår.

fyll på mig!

Lite frustrerad.
Hur mycket jag än gillar att få sms (och hatar att inte få dem), så börjar det bli long time sms no see nu. Och än så länge har typ bara halva tiden gått. Jag är helt enkelt rädd att vi ska få slut på saker att sms:a om. Att det ska bli slentrian och rutin i messandet. Det gör att jag börjar tänka massor på vad jag ska skicka och då blir det liksom ospontant. Jag är rädd att det ska kännas trist.

Och nu vill jag att han messar, för jag messade senast. Innan nån säger nåt, jag vet. Men det är en balansgrej också. Jag kan absolut messa fast jag messat sist, men jag gjorde just det senast idag och nu.. Jag vet inte. Jag vill väl ha lite bekräftelse.

Dessutom vet jag inte riktigt vad jag skulle skriva.

Jag behöver påfyllning!

Edit
Och om jag skulle skriva nu, skulle det bara vara för att få svar. Så tänk om jag då inte skulle få det? Sömnlös natt? Inte värt. Då kan jag vänta, fast det är jobbigt.
Edit2
Och så fick jag sms och livet känns lite roligare...

demoralisering

Solen demoraliserar mig.
Istället för att fixa hemma, gå till apoteket, köpa en funktionsjacka, allt sånt där jag borde göra, hamnar jag återigen på klipporna. Fast med L den här gången. Vi softar, pratar, badar, solar, läser. Irriterar oss på de skräniga tonårskillarna bredvid. Njuter av solen och av sommaren. Det är såna här dagar man lever på senare, till vintern.

När jag kommer hem kastar jag på mig springkläderna och ger mig ut i värmen. Det går tungt och långsamt, men jag gör det i alla fall. När jag kommer hem skickar jag ett mess. Lite senare kommer det ett svar, sen messar vi lite fram och tillbaka.
Jag brukar gilla sms, men nu vill jag bara träffa honom. Jag behöver lite IRL. Särskilt när han skriver att han gillar tanken på mig nyduschad mellan lakanen och att han gärna skulle vara med..

Konstigt egentligen. Jag, som brukar vara ett sånt kontrollfreak, vet inte ens när han kommer tillbaka till stan. På ett sätt är det ju lättare att veta att han är långt borta och att vi inte kan ses, då behöver jag inte fundera på det. Att veta att han är i samma stad och ändå inte ses.. Det kan bli jobbigt.

Fast han kunde gärna få vara mellan mina lakan nu.

sol, bad och grill

Vaknade med en lätt baksmälla idag, men solen och temperaturen ute gjorde mig ändå på gott humör. Jag hade funderingar på att dra in till stan och titta på paraden, men när en efter en, som jag tänkte hänga med, droppade av bestämde jag mig för att utnyttja solen istället. Kändes vettigare att vara vid vattnet än inne i ett varmt, trångt city en dag som denna.
Så, jag packade badväskan och drog ner till klipporna. På vägen ringde M och var på väg han också, tillsammans med en granne. Jag kom före dem, så jag lade mig själv en stund innan jag anslöt till dem borta på bryggan.
Det blev en väldigt soft dag. Sol, bad, prat.. Jag gillar M's granne, hon är stencool. Sen grillade vi på deras gård. Nu är jag trött och röd i pannan. Glömde visst att smörja där.

första jobbfredagen efter semester...

Trodde det skulle bli jag och tvättstugan, men det blev utekväll.
Och sen fick jag sms, som jag svarade på på vägen hem och det kanske blev lite fylleskriverier, men inte så farligt. Inte nåt jag ändå inte tänkt skriva nån gång. Fast helst skulle jag vilja ha svar på en gång, men han sover väl...