så skulle varje dag starta..

Bra sex och noter på en ny låt. Snart påsk/födelsedagslunch på tjusiga värdshuset här ute i förorten. En påskafton kan inte börja så mycket bättre faktiskt.
Resten av dagen planerar jag att göra ingenting. Sista tiden har varit smått hysterisk, även om det varit kul också. Rep, rep, rep. I torsdags, när jag egentligen planerade att landa hemma i soffan, fick jag lite kraschångest och lurade med mig M ut på försenat födelsedagsfirande. Spökvandring, fantastiskt goda hamburgare och milkshakes med sprit i. Sen avslutade vi med lite sunkpubskultur.
Igår tog jag det i och för sig ganska lugnt, men jag skulle ha folk hemma på kvällen, så det gick inte att slappna av helt.
Men idag. Total avslappning.

fylledag

Det var det. 21 minuter kvar på fylledagen.

Min chef frågade mig imorse, efter att först ha tjoat och kramats, hur mitt senaste år varit med tanke på att det blir ett nytt idag. Gott nytt år, som min bror brukade säga på födelsedagar.
Jag tänkte efter och insåg att det här har varit ett bra år. För första gången på så många år går det uppåt igen. De senaste åren, vi snackar 5-6, har varit skit. Depression på depression i kombination med högpresterande och väldigt lite förståelse (från mig själv) för att det tar tid att läka och för att orken inte finns. Toppat med min brors död. Fy fan.
Men nu går det uppför. Jag orkar mer. Jag är också bättre på att känna att det är ok att inte orka. Jag är social igen. Jag har slutat med antidepressiva och den senaste veckan har jag inte ens tagit sömntabletter. Jag övar på att vara i och stå upp för mina egna känslor. M är ju där en tacksam, om än ovetande, sparringpartner. HSP-insikten har gett massor, att förstå att det inte är helt onormalt att vara som jag. Stark i ena stunden, skör som kinaporslin i andra. Att det är ok.

Så det går uppåt. Sakta men säkert.

Nu är det 10 minuter kvar.
Tack för idag, tack för i år. Låt nästa år fortsätta uppåt, för det enda sättet att leva livet är att leva det nu. Och här.

det där som kom och gick och så vidare

Mitt liv, liksom.
Jag hinner inte riktigt med. Repa, jobba, sova... Det är roligt, jag har valt det själv och sådär, men just nu har det varit lite mycket. Jag hinner inte med nåt annat. M har försökt få ta del av mitt ädla sällskap både igår och idag (nä, jag kan inte, ska repa..), hinner knappt prata i telefon med folk, dejta är det inte tal om. Insåg idag att jag inte hört av hånglet sen han gick ut genom dörren i fredags och att jag inte riktigt.. bryr mig.
Imorrn är det dagen D. Dagen då jag blir nästan 40. Jag är inte nojig, inte alls (jo kanske lite, 39 känns så mycket mer än 38) men det känns lite konstigt. jag är ju inte alls sådär som jag tyckte att "nästan 40-åringar" var när jag typ var 20.
Jaja, Jag ska inte fira så mycket. Jag ska.. (wait for it...) repa.

Men påsken är ganska lugn, ändå. Ska bara repa lite på påskdagen. Och käka middag efteråt. Och ha nån slags fölsedagsfest på långfredagen. Och käka påsklunch med familjen på påskafton. Och kanske hitta på nåt med M nån dag för att fira födelsedag.
Så ja. Ganska lugnt ändå. Tur man får vila upp sig lite.

vet inte riktigt...

Jag känner att jag borde skriva nåt, men vet inte riktigt vad.

Att jag har fått hångla. Han kom faktiskt hit idag efter jobbet. Sen åkte han hem efter några timmar och det var skönt.

Att jag ska börja titta efter jobb. Det händer skumma grejer bakom kulisserna, eller kanske uppe i styrelserummen, på jobbet och jag tror inte mina timmar är prioriterade. Lite synd, nu när man börjar kunna det här, men det kanske väntar nåt bättre?

Att jag såg en video av min bror när han spelar första gången med sitt första band, för 15 år sen. Fina brorn. Att det alltid är så ofattbart.

Att jag ska födelsedagsluncha med M imorrn och jag tror att han träffat nån, alternativt gått tillbaka till sitt ex. Vilket iofs inte spelar nån roll eftersom vi bara är vänner, right?

Att jag ska på tjejfest senare på kvällen hos en gammal kollega. Det ser jag fram emot, få parta loss lite och prata massa skit. Måste köpa present bara.

Att jag är jättebubblig i magen efter att ha ätit grön ärtsoppa och sen proppat i mig torkade aprikoser som substitut för godis. Lätt att känna sig sexig när man har magen full av luft...

Okej, det där sista kanske jag inte behövde dela med mig av.

just nu

Snöstorm i slutet av mars, extrem längtan efter sol och värme. Särskilt värme. Jobb med osäker framtid, rep de flesta av veckans dagar..
Sova utan sömntabletter, boka lunch på lördag, hångel på fredag. Kanske, fast förmodligen inte. Hångel, alltså.
Tjejfest på lördag, söndag.. Inget alls.
Längtar!

Vin och inget hångel

Mycket vin och inget hångel, det sammanfattar den här helgen ganska bra.
Vin blev det i fredags, två glas i min härliga ensamhet. Den där jag inte kraschade i.
Vin blev det igår. Tre flaskor lyckades vi hälla i oss, M och jag. Lugn hemmakväll, jo tjena. Vi försökte titta på film framåt natten, men slocknade i varsitt soffhörn. Sen kunde jag ju inte gärna köra ut honom, så det där med att inte sova ihop sket sig ju på en gång. Men vi hade inte sex i alla fall. Så uppenbarligen kan vi sova ihop utan att ha sex, om vi har druckit vin tills vi nästan är medvetslösa och sen riktigt fyllesjuka dagen efter. Fast jag har inte varit så dålig, mest seg.

Jo, så skulle ju hånglet komma hit. På förmiddagen fick jag ett sms där han undrade om jag kanske kunde komma förbi honom istället och jag förstod vart det lutade. Mycket riktigt kom det ett nytt mess lite senare att han var tvungen att jobba och inte skulle hinna. Och det kanske är sant, vad vet jag, men helt ärligt.. Jag satsar inte många kronor på den snubben. Det är ganska mycket snack och inte så mycket verkstad, om inte jag kommer hem till honom. Men. Han får hänga med ett litet tag till ändå, för han är väldigt bra på det vi gör..

Annat jag funderar över just nu är varför föräldrar med ganska små barn tror att barnen ska tycka att det är kul att gå på Fotografiska Muséet. Tro mig, det tycker barnen inte att det är. Mörka rum med konstiga bilder och massor av vuxna som trängs. De tycker att det är tråkigt och vill istället springa runt och skrika. Det tycker inte jag är kul, särskilt inte när jag druckit en och en halv flaska vin kvällen innan. Men goda mackor hade de i fiket i alla fall.

krascha eller inte krascha, det är frågan

Jag trodde jag kanske skulle krascha idag.
Det har varit så fullt upp i två veckor, jag har liksom inte hunnit stanna upp. Jag trodde att en oplanerad fredagkväll skulle knäcka mig. Ni vet när man bara gör och gör och liksom inte har tid att stanna upp och reflektera. Hade jag inte haft tvättstuga hade jag förmodligen fixat en aw, allt för att fly undan ensamheten. Den där, som jag egentligen har längtat efter.
Men jag bestämde mig, kraschar jag så kraschar jag. Det är inte så farligt. Jag överlever.
Och så, med facit i hand. Ingen krasch. Bara skönt.
Tvätta, städa, god mat, en liten vinflaska och tv-serier på datorn.
Ensamhet.
Ibland är det precis vad som behövs.

Distraherad

Det sägs att det bästa sättet att komma över någon är att komma under någon annan.

Nu behöver jag inte komma över någon så, men lite distraktion är definitivt av godo just nu.
Så.
Han jag dejtade efter frisören förra veckan, vi har setts några gånger till. Och vad vi har gjort.. Ja. Just det. Han är bra på det, ska sägas.
Och det är väl ungefär vad det är. Han är lätt att prata med, så det är inte det, men just nu är det ändå det fysiska som är det viktiga. Jag behöver det.
Mitt i vårt första hångel stannar han upp och säger: "Bara så du vet, jag vill att vi umgås också. Det är inte bara sex, jag vill hänga med dig." Och det är ju gulligt, men inte helt trovärdigt, då vi bara gjort en sak då vi setts.

Men som sagt. En läglig distraktion.

Insikter

Det går upp för mig när jag sitter där på bussen, på väg till repet, med honom i örat. Han pratar om sitt ex. Att han kanske har förhastat sig. Att man kanske inte ska kräva så mycket av livet, av kärleken. Hon var ju ändå snäll och rolig och lätt att vara med. Kanske räcker det så. Han saknar henne faktiskt en del. Det där himlastormande, det är väl bara sånt man söker när man sett för mycket på romantiska komedier.
Det är då jag förstår att det faktiskt inte kommer bli han och jag. Nånsin. Jag har ju sagt det, många gånger. Vi är inte meant to be, men innerst inne har det nog fladdrat nån liten låga som viskar att det är ju så det brukar vara. I de där romantiska filmerna, böckerna.
Men mitt liv är inte en bok. Inte en film. Mitt liv är mitt liv och jag måste släppa det där, för jag vill inte nöja mig. Jag vill bli himlastormande förälskad och sedan låta det gå över i en trygg hamn.

Så nu släpper jag, för han vill faktiskt inte ha mig. Inte på något annat sätt än som vän. Och det allra märkligaste i det här är att det egentligen är så jag vill ha det. Jag vill ha honom som vän. Det är så lätt att tro att man vill annat när man tycker om någon. Det känns enkelt på något sätt, eftersom man redan känner varandra. Men jag vet. Jag vill inte vara ihop med honom, för då får jag varken himlastormande förälskelse eller trygg hamn. Jag får osäkerhet och undran om jag räcker till. Det vill jag inte. Då tar jag vänskap, utan att tveka.

Så jag kan inte sova med honom mer. Inte sova med, inte skeda med, inte ha sex med, inte vara fysiskt nära, för det är det som rör till det för mig. Inget sånt och det känns sorgligt, men skönt att förstå det. Nästan befriande.

Jag kommer fram till repet. Uppvärmningen är i full gång och vi dansar nån salsavariant. Innan nästa låt börjar blir vi påminda om att lyssna på texten, gå in i den, känna den. Vi stretchar, sträcker ut, lyssnar, känner.

Release me...

Jag befriar mig själv nu.

Bergodalbanor och listor

Livet är en bergochdalbana igen, efter att ha varit ganska lugnt ganska länge.
Inte för att det händer så mycket. Det är ganska lugnt. Men inuti går det upp och ner med bara minuters mellanrum.
Fördelen är att jag vet vad det är. Jag vet att det går över.
Det hindrar inte att det är extremt uttröttande. Det hindrar inte heller att jag reagerar på mina känslor. Ögonblick av klarsyn varvas med stunder av bottenlös förtvivlan. Jag funderar på varför vissa saker verkar vara så svåra för mig. Att hitta någon att leva med, till exempel. För en del verkar det vara så enkelt. De bara faller in i det. Jag har varit singel i åtta år nu. Visserligen självvalt i många år, men ändå.
Jag är ju bra, liksom. Lite komplicerad kanske, men vem är inte det på ett eller annat sätt? Ska det vara så svårt att hitta någon som kan hantera det, som VILL hantera det? Nån som kämpar lite?

Jag vill ha någon som kämpar. För mig.
Det är min lista.

egentligen så är det ju inget jag inte redan vet

Jag vet ju att jag inte ska ligga med folk jag tycker om.
För hur mycket jag än vet att jag och M inte är meant to be, så blir det lite korsdrag i huvudet. Eller i hjärtat kanske. Och när vi då chattar, som idag, och han nämner att han tänker på sitt ex och funderar på om det var rätt att göra slut.. Då gör det lite ont, det gör det. Att han inte tänker på mig i de banorna.
Och kanske är det så att jag är lite extra känslig just idag. För att det är en tung jävla dag rent allmänt, för att jag saknar och känner mig sårbar.
Fast det är nog lika bra. Jag behöver vakna till ibland, bli omruskad och komma ihåg att jag inte ska fastna i tankar på honom. Gå vidare utan att passera gå, liksom.
Och det funkar, märkligt nog.

upp i sadeln

Att börja jobba nästan heltid samma vecka som vi kör en massa extrarep, samt är borta hela helgen och sjunger, kanske inte är skitsmart. Att jag dessutom fick mens i måndags gjorde ju inte saken direkt bättre. Jag har så väldigt ont nu för tiden. PMS'en är bättre, nu när jag äter nattljusoljan, men kramperna. Och tröttheten. Fast snart är det över för den här gången.

Jag var på dejt idag. Upp i sadeln igen bara. Måste ha distans. Det var trevligt, fast lite kort. Jag var sen också, eftersom jag har en pedantfrisör, som vägrar låta mig gå innan han är nöjd med all färg i håret. Bra, i och för sig, det blev bättre. Men i alla fall, dejten. Jag fick liksom en feeling innan att det här var en sån som mest är intresserad av det fysiska. Vilket kan vara helt ok, vill jag också säga, men just idag blev jag lite trött. Så sågs vi i alla fall, han såg bra ut och var väldigt lätt att prata med. Sen efter nån timme så stängde fiket och vi skiljdes åt med en kram och ett "vi kan ju höras". Ja. Vi vet ju alla vad det brukar betyda. Men men, tänkte jag. Jag hade väl iofs kunnat tänka mig att ses igen, men skitsamma. Döm om min förvåning när det trillar ner ett sms en liten stund senare. Jo, han tyckte jag var både söt och trevlig och ville gärna ses igen.
Ja, va fan. Kan vi väl göra då.

Imorrn ska vi fira min brors födelsedag. Ett och ett halvt år nu. Helt sjukt.

lördag, ljuva lördag

Lördagen ser ut som lördagar brukar. Sovmorgon, fast jag vaknade redan vid åtta efter en märklig dröm, soft frukost, melodikrysset och yoga. Skönt, jag behöver mina slappa lördagsförmiddagar. Särskilt nu, för jag ska börja jobba mer redan nästa vecka! Två dagar till i veckan ger mucho cash i plånboken. Bara jag ser till att få vila emellanåt så ska det nog gå bra. Det är ju inte heller samma press de där två dagarna, som när jag jobbat heltid med det, och jag har ju mitt vanliga jobb övriga dagar. Och som sagt.. Mer pengar. Verkligen a och o just nu.
Eftersom jag absolut inte kan låta bli att göra roliga saker, trots att jag är pank, så tog jag en AW med mina filmvänner igår. Vi kollade igenom nya manuset, som ska skjutas i vår och pratade lite allmän skit. Redan vid halvåtta var jag lite lurig och de skulle vidare på konsert, så jag drog hem för att äta. Var lite halvinne på att hänga lite med M, som messat tidigare, men både han och jag blev rätt sega, så det blev telefonhäng istället. Vi pratade om viktiga saker som inavel, gamla kungasläkter och efternamn. Han har för övrigt redan börjat planera vår nästa resa, fick jag veta i förmiddags.

Ikväll ska jag ut och äta på Europas bästa indier med några vänner. Ser fram emot det