onsdag 15 december 2010

Skam

Att få tag i min läkare är ju en utopi. Idag kommer jag inte ens fram till vårdcentralen. Uppringningslistan är full. Hurra för svensk sjukvård.

Känner mig fortfarande helt... avslagen. Som efter en jobbig maginfluensa, fast utan magproblemen. Antar att det kanske är medvetandet som kör en dimridå mellan mig och ångesten. För den finns där, jag känner den.

Jag tror jag vet nu varför jag har så svårt att beskriva ångesten. För det har jag, även när jag är i den.

Jag skäms.

Jag skäms över att jag låtit ångesten ta över. Att jag inte kan vara duktig, stark och duglig. Att jag tillåter mig att tänka såna tankar som jag gör om mig själv. Att jag är värdelös, dålig på mitt jobb, dålig vän och att det inte skulle göra någon som helst skillnad om jag inte fanns.

Jag skäms nu, när jag skriver det.

7 kommentarer:

Maria sa...

Mäh! Verkligen inget att skämmas för! Ta nu en titt på dina dagliga påminnelser till höger och upprepa dem högt för dig själv en gång i timmen. Det gör faktiskt skillnad. Kram!

Anna sa...

Jag blir nästan ledsen när jag läser att du ovanpå alla jobbiga känslor du brottas med dessutom känner skam, det för något som du inte kan rå på. Hoppas hoppas att du snart kommer ur detta för INGEN ska behöva gå runt och känna/må så där. Skickar många hårda styrkekramar och påminner om att du är hur bra som helst ju!!
KRAM

Kicki & Jörgen sa...

Du ska inte behöva känna skam och jag skriver som ovanstående, det är ledsamt att känna dina känslor via dina ord och att du måste brottas med dem från och till. En sak vill jag säga: Du ÄR värdefull!

Janet sa...

Jag känner så väl igen den känslan.
Jag skäms också över att ångesten tar över ibland. Att jag liksom inte längre har kontroll.
Och så vill man liksom slå sig själv lite grann för att man inte kan vara allt det man vill vara. Det där man är ibland när man är i balans, men skulle önska vara hela tiden.

Och jag skäms över att alls erkänna att jag emellanåt har ångest och att den vinner vissa dagar.
Men jag försöker tvinga mig själv att vara modig och erkänna det ibland.
Vi är ju alla bara människor.

Och du, det skulle göra stor skillnad om du inte fanns för dina nära och kära. Och till och med för främlingar i bloggvärlden såsom jag. Jag tycker om att följa dig här och få ta del av dina dagar vare sig de är bra eller dåliga.
Ibland kan man ge till andra människor utan att ens vara medveten om det själv.

Var rädd om dig!
Varma kramar

Amy Glaad sa...

<3

Anonym sa...

Kram

Kattis sa...

Kram