Faktiskt, en helt okej dag.
Ingen ångest, eller inte så mycket i alla fall. Inga gråtattacker. Blev upplockad av fadern, vi åkte och köpte te på Söder och sen bar det av hem till deras för en kaffe och klappning av det svarta djuret.
Klockan 18 mötte vi upp resten av la familia på en indisk restaurang och sen fick jag äntligen se Harry Potter.
Och nu är jag så knäpp att jag får ångest för att jag mått bra, för då är det nog bara inbillning det här med att jag mår så dåligt och visst överdriver jag väl när jag beskriver hur jobbigt det är? Doktorn kommer att säga att vi avvaktar och så får jag gå och jobba på tisdag och det bara fortsätter.
Samtidigt som jag minns hur jag ligger på knä på golvet i hallen och slår mig själv i tinningarna för att på något sätt få fokus på något annat.
2 kommentarer:
Känner igen det där... Som när håret aldrig varit så snyggt som dagarna innan man klipper sig. Du bestämmer över vilken version du vill ge läkaren och du vet vilka dagar som varit avgörande för hur du mår.
Man är aldrig så frisk som när man far till läkaren, tror det beror på att man äntligen får hjälp. Ta upp de värsta dagarna hos farbror doktorn och stå på dig. antingen bättre medicin eller förändra dosen. Kan det behövas ett komplement?
Borde dom inte remittera vidare till någon specialist kanske?
Skicka en kommentar