Upp som en sol, ner som en pannkaka. Fast pannkaka är ju i alla fall gott.

Den började ändå bra, den här dagen.
Vi har haft en internbedömning hos oss. Kollegor från andra enheter som kommer och tittar på vårt förhållningssätt och ger oss feedback i olika områden. Jag ska själv ut på två bedömningar senare i vår. Idag hade vi återkopplingssamtal. Vi fick ungefär de poängen jag trott, vilket kändes ok. I slutet av mötet, när vi skulle säga hejdå, så sa ena bedömaren; "Vänta Antoinette, jag har en sak åt dig". Hon tar upp en Guldnougat. "Jag vet att vi bedömer arbetsplatsen och alla medarbetare, men vi vill bara säga att du är en riktig guldstjärna, så du vet det!"
Kändes ju faktiskt väldigt bra.
Jaha, sen flöt det väl på. Har softat ett tag hemma när jag får ett mess från min chef. Obs, ca kl 20 p kvällen. Hon tackar för idag, men vill ifrågasätta varför jag inte hade koll på mina arbetskamraters självskattning (vi självskattar oss för att kunna jämföra med bedömningen, men jag hade influensa när den gjordes) "i ditt uppdrag som deltagare i det här mötet". Ja. Jo. Det borde jag ju haft. Det har varit rätt galet på jobbet sista tiden och mina kollegor har inte direkt briefat mig, men visst borde jag ha haft det. Och så sjönk jag ner i skoskaften igen. Tills jag pratade med pappa och fick lite perspektiv.
Alltså, det svåra med att ha varit nere, som jag var i höstas, det är att självförtroende är en sån färskvara. Det räcker med en liten knuff, så tappar jag det. Tycker att jag är dålig, borde gjort mer, kunnat mer, inte missat.. Inte duger eller räcker till. Allt det där som får mig att dra spikrakt, med huvudet före, rakt in i väggen. Trots att jag vet att förutsättningarna, mycket pga min chef, inte är optimala.

Men nu skiter jag i det och fokuserar på att det finns folk som ser att jag är bra på mitt jobb och som är sjyssta nog att tala om det!

Förresten fick jag mens idag. Och jag har i alla fall gått ner nästan 3 kilo på två veckor.