Well, I'm hemma igen.
London var perfekt. Ja, förutom sviterna av influensan, då. Kallsvett på tunnelbanan, tröttma och framförallt slemmighosta, som de säger på reklamen för whatever hostmedicin det nu är. Som tur var gillade mitt resesällskap, S, mitt sega tempo, så det funkade bra. Vi funkade bra överhuvudtaget. Så sjukt lika. Vad härligt det är när man träffar människor man bara klickar med. Visst hade det varit sjysst att orka vara ute lite senare och dricka några fler öl, men bara all musik och alla människor, alla intryck, gjorde mig väldigt kvällstrött, hur roligt det än var. Och så influensa på det.
I söndags kom jag hem, smidigt som bara den gick det. I måndags gick jag och jobbade. Inte för att jag mådde bra, men man kan ju inte vara sjuk efter en semester resonerade jag. "Vad röd i ögonen du är" sa min kollega. "Äsch, jag mår ok" sa jag och vände mig bort för en slemmighostattack. På tisdagmorgonen vaknade jag med feber. Jaja. Nu har jag vilat i dagarna tre, så imorrn tänker jag jobba. Nån måtta får det vara.
Jaha, så startade jag igång FaF-projektet igen då. 5:2 + kaloriräkning resterande dagar borde göra susen. Träning är bokad till helgen, yoga, för att starta lite lugnt. Är galet peppad nu, även om en liten del av mig, den där dumma rösten på högra axeln, viskar "om du inte klarat det innan..?" Fast det har jag ju. Och varför skulle inte detta vara gången det går? Dessutom har jag fler mål än bara viktnedgång. Springa milen på en timme, till exempel. Lätt som en plätt för vissa, stort steg för mig. Börja dejta igen, när jag mår lite bättre i mig själv. Bli kär, jag vill! Att träningen ska vara en naturlig del av livet. Så, som sagt, det finns fler sätt att mäta än bara kilona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar