Övning

Det står en man bredvid mig, på torget utanför tunnelbanan. Det står fler där, förstås, det här är ett sånt ställe man möts på, men honom lägger jag märke till. Plötsligt kommer hon skyndande. Svart kappa, blont hår. "Hej, förlåt att jag är sen! Vilken tur att jag kände igen dig! Vad lång du är!" De kramas, han svarar något mumlande och de börjar gå bortåt. Jag ler för mig själv, för jag förstår att de ses för första gången, precis som jag och han jag väntar på, kommer att göra alldeles strax. För att jag varit i samma situation flera gånger (för många?) och jag känner igen mig i nervositeten, i igenkännandets lättnad.
Jag tittar upp och råkar fånga blicken hos en tjej en bit bort. Hon ler också, har också hört och förstått.

Så kommer han då, han som jag står där för. Han är lite sen, men det är okej. Jag känner igen honom, han känner igen mig. Vilken tur. Vi promenerar bort till museet, blir sittandes i ett rum och pratar tills vi inser att vi kanske är i vägen. Då går vi till fiket och tar en kopp kaffe istället. Fortsätter prata.

Vi skiljs åt efter några timmar. Hintar väl bägge om att det vore trevligt att ses igen, vi får se. Det var ju bara en övning, egentligen. Men övning ger färdighet, kanske är det inte fel att öva mer?

Vi får se. Just nu är jag nöjd med att jag gjorde det. Att jag hade trevligt. Allt annat kommer sen.