en efterlängtad helg

Sällan har en helg varit så efterlängtad som den här, trots att arbetsveckan bara varade i tre dagar. Nackdelen med långledigt är att jag så snabbt kommer in i ledighetslunken. BaraVarastadiet. Ligga i sängen till halvelva (även om jag faktiskt vaknat redan vid nio), dricka tre koppar kaffe vid datorn, sträckläsa böcker, boa in mig i soffan, skita i att gå ut trots blå himmel och sol.. Men nu är vi tillbaka i vardagen.
Lite skönt är det faktiskt. Rutiner och sånt där, jag gillar ju det. Det blir så mycket lättare att vara lite hälsosam och nu ska ni få höra! Sista rycket på FaF-året nu. Fyra månader kvar och som vanligt jobbar jag bäst under press. Bort med socker och vitt mjöl, i alla fall i min egen matlagning, in med gröna smoothies och träning. Det är något så sjukt nyttigt över gröna smoothies. Bara känslan av att hälla upp den gröna sörjan i glaset, sörpla i sig och liksom känna hur den sprider sina nyttigheter genom kroppen. Sen är de faktiskt rätt goda också, samt ett ypperligt sätt för mig att få i mig färska grönsaker så här på vintern. Har svårt för det annars, det blir för kallt på nåt sätt. Jag vill mest äta mustiga köttgrytor just nu. Fast idag blir det broccolisoppa.

Annars har jag hunnit med att yoga tre gånger den här veckan, klarar nu att göra en riktig chaturanga utan att lägga ner vare sig mage eller knän, repa i onsdags, jobba till 19 i fredags, spela in podteater i lördags, samt ändå tillbringa rätt mycket kvalitetstid med min soffa. Den får ju liksom inte tro att jag bara glömt bort den så här efter ledigheten.
Jag lyckades även ta en ganska snygg selfie, som jag glatt satte som presbild på fb. Det intrycket förstördes i och för sig ganska snabbt av bild på mig från podteaterinspelningen i ofördelaktig vinkel. Nåja. Jag skulle väl kunna be att de tog bort just den bilden, men det känns så ytligt. Tänker att den får bli en påminnelse om vad jag inte vill se på foton av mig själv framöver.

Jag har inte hört något från övningsobjektet sen jag addade honom på fb. Har i och för sig inte heller hört av mig. Känns inte som att det är mannen i mitt liv och då kanske jag inte ska slösa så mycket tid på honom? Samtidigt dejtar jag ju ingen annan och han var trevlig att prata med. Vi får se, helt enkelt. Kanske skickar jag bara nåt litet och kollar hur landet ligger. Det var ju ändå han som började fråga om att ses igen, fast det vore ju inte första gången en kille gör det utan att mena det. Hatar att vara såhär desillusionerad.
Har jag berättat förresten om en grupp jag stötte på? En singelgrupp för träningsintresserade. De träffas och gör aktiviteter ihop, dessutom har de aw's ibland. Sist kom visst nästan hundra stycken. Det har tydligen gett rätt bra utdelning på parfronten i den där gruppen också. Såna här grejer tror jag ju egentligen mer på än nätdejting, som den har blivit. Det är en aw i veckan, men jag känner inte att jag vågar mig dit riktigt än. Nästa gång kanske. Vore ju kul om jag fick med mig nån, men har jag ens några träningsintresserade singelkompisar?