årets mest effektiva dag

Idag har jag yogat, handlat (trodde alla vanliga människor handlade dagen innan nyårsafton, men tji fick jag), diskat, tvättat, lagat en Jansson, bloggat, badat med tillhörande skrubb och rakning och nu sitter jag framför datorn med en kopp kaffe och håret i turban. Årets sista dag blev alltså en av de mest effektiva. Jag har till och med kommit ihåg att äta lunch.
Jag var på apoteket också, för att köpa resorb och treo. Planen är att inte bli så bakfull, men det var planen förra året också, så jag vill vara på den säkra sidan. Hyllan för huvudvärkstabletter var i princip helt rensad. Kanske är fler än jag som anar att det kanske kan behövas imorgon.

Strax ska jag blåsa håret och göra mig iordning. Det blir byxor i år, men jag kompenserar med ett paljettlinne. Vid halvsju-sju ska jag vara där. Jag tar med mig alldeles för mycket mat förstås, skulle stå för "nåt till" osten och detta "nåt till" blev allt från marmelader till kex till vindruvor till Rigachoklad till en äppelpaj. Nåväl. Hellre mycket än lite en sån här dag.
Dricka? Champagne. Förstås. Hela kvällen.

nån slags årssammanfattning

2014 alltså.
Nu när jag tänker tillbaka inser jag att det varit ett ganska jobbigt år. Eller jobbigt, men ja. Det är helt ok att det är slut. Det började med en rejäl bakfylla och fortsatte rätt svajigt.

Det var ett år av uppbrott. Kvartetten, ett avslut på ett 6 år långt projekt där vi svetsats samman av middagar, förhållanden, dödsfall, resor, skratt, bråk framgångar och motgångar och såklart all sång. Vänskapen med M. Den är ju inte slut, men väldigt förändrad efter att han till slut fick den han trånade efter.

Det var ett år då jag insåg att jag inte är "frisk" och att jag inte kommer bli det. Att jag får leva med mina mörka perioder, lära mig hantera dem och framförallt inse att jag kommer att behöva hjälp utifrån med jämna mellanrum.

Ett år då många runt mig blev sjuka. Vänner, vänners vänner, gamla bekantas närstående. Med risk för att låta högtravande så påminns jag om min egen dödlighet. Några har klarat det, några inte. M mår förresten bättre nu, så det är en ljuspunkt i alla fall, så här i slutet på året.

Men det är också ett år då jag kommit igång hyfsat med träningen och nästan fått den att bli självklar. Det är året då jag sprang en mil för första gången. Det är året då jag träffade nya vänner, som jag hoppas blir kvar på ett eller annat sätt.
Känslomässigt har det varit ett lugnt år, kanske just för att allt annat varit lite rörigt. Jag hoppas ändra på det nästa år.

Men i vilket fall.

Gott nytt år!!!

det får faktiskt vara bra nu

Och nu pratar jag med M och han är sjuk. Jättesjuk, fast ingen vet vad det är. Och självklart får jag dåligt samvete, för jag har tänkt arga tankar om att han inte hört av sig sen den där gången vi sågs ute, tänkt att de här två åren då vi varit så nära inte betytt nåt egentligen nu när han fått det han ville ha, ifrågasatt vår vänskap. Och så är det såhär. Att han är dålig. Sjuk och frustrerad för att han inte får hjälp av sjukvården, att det tar sån tid att besluta om prover. Rädsla för att få bestående skador.

Min andra M, min storebror by choice, pratade jag med före jul. Han hade precis tagit bort födelsemärken som såg elaka ut, men ville inte tänka på konsekvenser nu. "Är det så, så tar jag det då" sa han. En bekants man dog precis innan jul i en nyligt upptäckt cancer. Det gick fort, bara några månader.

Det får vara bra nu. Folk får vara friska. Faktiskt.

efter jul, innan nyår

Ännu en jul över.
Det har inte riktigt känts som jul. Dels för att jag åkte bort, dels för att det inte direkt har varit julväder. På juldagen, däremot, kom snön till Riga. Granar fanns det också, minst en på varje torg. Tre julmarknader såg vi också. Och julmusik, förstås. Det roliga var att de spelade lite andra jullåtar i Riga. Inte enbart de självklara, som spelas här hemma (även om de såklart spelades de med), utan även såna man sällan hör, men som jag har med på min "typ jul"-lista. Julmaten struntade vi i, men vi åt gott alla dagarna. Jag kan överhuvudtaget rekommendera Riga. Trevligt, gott, ganska billigt och nära.
Nu är jag hemma. Imorgon jobbar jag. Två dagar, sen är jag ledig i ljuvliga sju dagar.

Jag funderar på att göra nåt slags årsavslut. Om inte annat för att inte året ska blurras ut, tappas bort, blandas ihop. Det känns som att åren går så himla fort nuförtiden. Tänk när vi var barn, när en timme kunde vara en evighet, en vecka en livstid och ett sommarlov oöverskådligt. Nu.. Ett år går på en kvart och snart är jag 40+. Men innan dess ska jag komma i form. Må bra, psykiskt och fysiskt.

Jag fick inte jobbet, förresten. Tänker att det var för det bästa, att det väntar något annat, något bättre. Gör strategier för att klara våren. Träna är en strategi. Göra det jag måste på jobbet, göra det bra, men inte mer. Ambitionen är inte längre att stanna kvar och på något sätt avancera, jag märker på min chef att hon är mer skeptisk mot mig sen sjukskrivningen, ambitionen är att hitta något annat. Bättre, som sagt.

Nyår kvar då. Jag gillar ju inte nyår så mycket. Dels för att det är så uppsjåsat, men också för att en känsla av melankoli allt som oftast kommer över mig under kvällen. Därför tycker jag bättre om att fira lugnt och det ska jag göra i år också. God mat och dryck med några vänner, lite fyrverkerier, bra musik och så är det bra med det. Sen börjar vi om. Igen.

Söndag och staden

Det är något särskilt med att färdas genom Stockholm en tidig söndagsmorgon. Gatorna är tomma, täckta av rimfrost. I tunnelbanevagnen kan jag välja säte. Nattens spyor ligger orörda på perrongerna. Pressbyrån är stängd. De få människor man möter är antingen de som är på väg hem, med glansen från gårdagens fest fortfarande anad bakom den rinnande mascaran och de ölfläckiga jeansen, de som är på väg bort, med stora väskor, som förväntansfullt kliver ombord på flygbussen, eller de som helt enkelt är på väg till jobbet. En vanlig dag, fast med sämre kollektivtrafik.
Det ligger som en stillhet över staden.

Lite senare, på väg hem, har staden vaknat lite mer. Barn pinnar runt på skridskoisen i Vasaparken, föräldrarna står, fortfarande lite söndagssega, ännu på sidan av. Gatorna börjar fyllas av bilar. Fler bilar än gående. Var kommer alla bilar ifrån? Affärerna har inte öppnat riktigt än, men i skyltfönstret till Alicante Shoes sätter butiksinnehavaren upp en stor REAlapp, trots att det är långt kvar till mellandagarna. Sakta men säkert vaknar staden upp till ännu en adventssöndag före jul. Stress, kommers, julhets. Stillheten är ett minne blott.
Men den fanns där. Finns fortfarande, på söndagmorgnarna.

biverkningar, jobb och förkylning

Idag läste jag biverkningarna på min medicin. Jag har inte velat göra det tidigare, för att inte känna efter för mycket, men nu när de värsta insättningssymptomen är borta är det lugnare. Det är jättespännande biverkningar. Några känner jag till redan, tillexempel gäspningarna och muntorrheten. Nattliga svettningar hade jag förra omgången, men har hittills sluppit den denna gång. Tack för det.
Men vad sägs om dimsyn, onormala drömmar (vad är normalt???) och den bästa; onormal orgasm hos kvinnor. Hur vet man att den är onormal? Är den extra stark? Hur kan den vara annorlunda, liksom?
Jaja. Strunt samma, den funkar. Jag börjar känna igen mig själv och det känns bra.

Den här veckan borde jag få höra nåt från jobbet jag sökt. Jag har inte hört nåt sen de ville ha referenser i början på förra veckan. Det känns väl lite sådär. Just nu gör vi lite förändringar på jobbet iofs, så jag kanske överlever våren även om jag blir kvar.

Annars sitter jag med en retig hals och nysig näsa. Inte så konstigt, med tanke på att halva kören var förkyld i lördags. Ska hålla ut fyra dagar till bara...

Är huvudet dumt får plånboken lida

Men så jäkla dum. Eller för snabb, kanske. Bokade flyg till London i januari. Blev lite stressad för att returpriset gått upp lite och lyckades boka morgonflyget dit istället för kvällsflyget. Bokade om och fick betala en ombokningsavgift på ungefär dubbla enkelresepriset. Det hade alltså blivit billigare att bara köpa en enkelresa till. Nu kostar ju ändå biljetterna, med klantskalletillägg, under tusenlappen tur&retur, men jag blir så trött..
Jaja. Jag överlever.
Det är väl utmattningen från i lördags som hänger kvar. En fullmatad, fullsatt, fulländad konsertdag. Vi sjöng faktiskt gudomligt bra och publiken på sista föreställningen stod upp i bänkarna och jublade. Magiskt.

Nu har jag ont i halsen. Fem arbetsdagar kvar, sen.. Är det jul Och sen jobbar jag i mellandagarna, men efter nyår är jag ledig. Och sen är det snart Englandsdags...

Nu är friden slut

Imorrn är det dags, efter ca tre veckor hemma. Jobba. Heltid, schmack bara! Jag kör på det i veckan, ser hur det känns. På fredag ska jag till läkaren, är det för jävligt får han sjukskriva mig några procent. Jag tar inte ut nåt i förskott.

Jag har i alla fall varit på jobbet nyligen, på julfest i fredags. Det var trevligt. Lite ångestladdat att gå dit, dock. Men sen, trevligt. Jag tog det rätt lugnt, vill inte dricka för mycket nu i början av medicineringen. Åt mat, pratade lite, drack två glas vin, sa "jo men jag är ok, det går åt rätt håll" ungefär 11 gånger, kom tvåa i en musikquiz och åkte hem vid 22.

Dagarna jag jobbade förra veckan var bra. När jag får träffa andra, som tänker som jag, diskutera och prata övergripande synsätt och arbete, då är det roligt. Det är inspirerande och det hjälper mig att hitta mig själv lite grann igen, men jag vet ändå att jag måste bort, förr eller senare. Men just den där insikten om mig själv. Att jag varit för lyhörd, för mån om att alla ska få vara med och tycka och bestämma. Att jag tappat bort mig själv, mitt yrkessjälvförtroende, mitt i allt det där. En viktig insikt.

Igår gick jag inte på en balkanfest. Som tur var (?) gjorde inte kompisen jag skulle gjort det med heller det, för han orkade inte. Så jag behövde inte känna mig som en bangare. Jag hoppas verkligen det kommer fler såna tillfällen när jag har mer ork. Jag vill ju ut på sånt där, men just nu måste jag fortfarande balansera.

Förresten måste jag dejta snart. Bakade bullar med grannen förra veckan och hon är alldeles nykär och kvittrig. Jag vill också! Snart så orkar jag nog träffa lite nya människor igen. Snart..

En vecka sen

En vecka sen? Vad hände?

Svaret är; Typ ingenting. Jag har gått här och skrotat. Yogat lite, läst lite radioteatermanus, sjungit, kollat massa skräptv, sovit och bara haft det alldeles lugnt. Vilket förmodligen är precis vad jag behöver. Idag har jag faktiskt jobbat, men jag mjukstartar med två utvecklingsdagar.

Jo, jag var ju på intervju! Alltså, det är alltid så svårt att tolka hur det gick. Vi pratade i ca 1,5 timme. Jag tror de tyckte jag var trevlig. Sen är jag ju newbie på verksamheten, även om jag har mycket annan (liknande) erfarenhet och många idéer. Så frågan är väl om de vill ha nån som har koll eller om de vill ha nån som ser med nya, fräscha ögon.
De kände också min bror, för övrigt. Jag skulle så galet gärna vilja prata med honom nu. Fråga om det är en ok arbetsplats, få råd om själva jobbet.. Skit.

Annars har jag sprungit idag, heja mig. Jag har sjukt svårt att komma ut nu. Planen är tre gånger i veckan, just nu får jag vara glad om jag kommer ut en gång. Fast veckan är inte slut än.

Jag håller på att formulera några mål inför resterande tid under mitt fyrtionde år. Ännu delar jag inte med mig, kanske lite senare när de är färdigformulerade.

En sak till. Jag köpte festivalpasset till festivalen i London i januari idag! Ett steg närmare!