Livet idag

Jag går och yogar efter jobbet för första gången på två veckor. Det knakar i kroppen, men den njuter av att få röra på sig, sträcka ut.
När jag kommer hem tar jag ett bad och målar tånaglarna röda. Avslutar nåt som inte riktigt hunnit börja och sorterar tvätten till imorgon bitti.
Varm choklad, candy crush och tidig sänggång. Lyssna igenom inspelningar, läsa några sidor..
Och sen, gonatt.

regn gör att jag tänker mer

Hör regnet smattra utanför.
Funderar på en del, vad ska jag säga, förslag, som jag fått på sistone. Egentligen kanske jag inte ens borde fundera på det, men jag är ju nyfiken, så..
Nu stängde tv:n av sig, den gör det efter några timmar och jag tar det som ett tecken på att det är dags att lägga sig. Finns så många borden, men jag tror jag skiter i dem och bara sover istället. Sömn läker och jag behöver bli frisk och springa. Idag orkade jag inte ens yoga efter jobbet, en sak i taget, men kroppen skriker efter rörelse. Jag vill springa! Eller jag vill inte, jag vill sitta i soffan och slötitta på Idol, men det är för att jag är lat. Egentligen vill jag springa. Till helgen kanske. På torsdag ska jag yoga i alla fall, det är ett faktum.

är inte på fest ikväll

Idag var jag bjuden på fest. Efter ett kort besök i närmaste gallerian insåg jag dock att det inte var genomförbart att åka kommunalt över halva stan, umgås med massa nya människor och sen åka kommunalt tillbaka mitt i natten, särskilt inte med tanke på att jag repar hela dagen imorgon.
Det beslutet kändes ju väldigt vuxet, men det är lite surt. Eller snarare mycket surt.
När nu äntligen nån har fest på riktigt, som jag faktiskt är bjuden på, då pallar jag inte att gå.

Å andra sidan har jag äntligen skurat ur min golvbrunn i badrummet. O, glamourösa lördagskväll...

tack, det räcker nu..

Näsan rinner och halsen kliar.
L messade om AW, men jag var tvungen att tacka nej, trots allvarlig tristess. Jag är helt enkelt inte frisk nog. Hela den här omorganiseringen av förkylningen betyder förhoppningsvis att den går mot sitt slut, nu vill jag bli frisk så jag kan springa och yoga.

Nyss fick jag ett litet energiryck och rensade lite bland mina kläder. I garderoben hittade jag en påse med kläder som lagts undan för att de inte riktigt passade. Nu passade nästan alla kläder. Gissa om jag blev peppad! Så, bort förkylning. Här ska springas!

Jag är sjukt irriterad just nu

Det här med att killar faller för de veliga, svåra, obeslutsamma tjejerna.. Vad är grejen?
Är det den där omtalade jägarinstinkten?
En nära vän till mig är besatt av en sån tjej. Hon är dessutom inte singel. De jobbar på samma arbetsplats, har varit ute på en del aw's och några av dem har slutat med hångel, som i sin tur oftast slutat med att hon brådstörtat begett sig hem. Det ska sägas att de även umgåtts innan hånglandet tog fart, men tydligen har "gnistan" alltid funnits där.
I alla fall.
Detta är alltså en tjej som är otrogen. Hon har hånglat med min kompis, verkat skuldmedveten, men fortsatt chatta och vara tydlig med att hon är tänd på honom. När han vill ha ett mer tydligt svar backar hon. Enligt min mening vill hon både ha kakan och äta den. Under sommaren hördes de inte, men nu har det tagit fart igen. Min kompis är helt såld på henne. Han återkommer till henne gång på gång. Jag tycker hon är patetisk och dum i huvudet, efter att ha suttit med och sett vad hon skrivit när de chattat, både i efterhand och vissa gånger live.
Men det här är alltså den typen som killar blir kära i?
Inte såna som är snälla, hyfsat tydliga och OBS! bra i sängen. Som typ... Jag.

Fan vad det stör mig.

En annan sak som stör mig är att detta kommer vara allt min kompis pratar om, nu på ett tag. Jag vet hur det var sist. Allt jag svarar kommer att vara upprepningar från då, fast lite vassare eftersom jag inte har lika mycket tålamod och förståelse den här gången.
Och ok, det är lite ego också. Vem fan är det som är dumpad senast och skulle behöva prata och prata? Men då får jag bara hummanden och "det kommer kännas bättre om ett tag".
Jag vet det! Men det hindrar inte att jag behöver få älta! Borde ju han veta, om nån...

Fast jag är inte så ledsen. Jag tänker lite på det, på han jag dejtade, och konstaterar att det var lite synd att det blev som det blev, fast ändå lika bra. Jag tänker på sånt vi sa och gjorde som var fint och kul och jag tänker att det är bra att ha fått uppleva det igen och att jag kommer få uppleva det med nån annan, framöver. Och jag undrar ändå lite om han tänker på mig och jag tror faktiskt att han gör det då och då. Inte som i att han kommer höra av sig eller att han ångrar sig, men jag tror jag glimtar till ibland. Om inte annat känns det lite bra att tänka så, så jag gör det bara för det.

Annars har förkylningen nu förflyttat sig till näsan och luftrören och jag är hungrig igen.

Obs, läs med en gnutta ironi...

Inte nog med att jag blir dumpad. Nej, naturligtvis ska jag få en rejäl förkylning också!
Den har härligt nog punktmarkerat halsen, så jag har inte kunnat svälja riktigt på några dagar, vilket stundtals medför smärre panikkänslor. Fördelen är väl att jag bara kunnat äta soppa. Det borde hjälpa min viktminskning i alla fall. Okej, jag hade säkert kunnat äta glass, men jag vill inte.  Dels mår jag lite illa hela tiden och dels vill jag fortsätta gå ner i vikt. Fakta: Man går inte ner i vikt av att äta glass. Jag får äta glass på Hawaii.
Jaha, och nu har förstås förkylningen även satt sig på mina stämband, vilket gör att det inte blir nån sång på ett par dagar. För att inte tala om träning. Efter tre dagar i soffan är ryggen stel som en pinne, det värker i korsryggen och jag når inte ens ner till mina tår.
Jo, så var jag inne och kikade lite snabbt på dejtingsidan. Har ju inte varit där sen i somras, så jag tänkte bara kolla om jag hade fått några härliga, bekräftande mail.
Det hade jag inte.

Hur var det nu, halvfullt, halvtomt..?

Öppet brev till universum

Jag vill börja med att säga att jag inte är bitter. Jag är faktiskt inte det.
Inte knäckt, inte bränd, inte förkrossad.
Jag mår ganska bra, ja förutom ett envist halsont just nu då.

Men jag blir lite trött. För jag tänker att jag har varit singel himla länge nu och jag tänker att jag lärt mig massor om mig själv och jag tänker att nu får det väl ändå vara min tur?
Kan jag inte bara få träffa nån normalsnygg, med bra värderingar, egna intressen (helst kulturella på nåt sätt, om jag får önska specifikt), som är bra i sängen, vet vad han vill med sitt liv och som kan bli kär i mig och vice versa?

Jo, men visst lärde jag mig en hel del på de här två månaderna. Att vara i nuet, att vara mig själv, att go with the flow.. Jag lärde mig en hel del om vad jag vill göra mer eller annorlunda av nästa gång också. Vara lite mer tydlig redan från början, ställa lite fler frågor..

Så jag är redo nu, universum. Jag har fått smak på det och jag vill ha mer.

Bring it. Jag tycker det är min tur nu.

Jävla skit

Det var den märkligaste "göra slut -kväll" jag varit med om.

Först promenerade vi en massa. Pratade om ditt och datt, men jag kände att det låg nåt i luften. Så jag började fråga en massa om hans ex, om vad han ville med dejting.. Och då kom det fram.
Att jag var så bra, så kul att hänga med, så fin... Men att förälskelsen inte fanns där.
Så vad ska man säga?
Jag kan ju inte påverka vad han känner.
Nånstans har jag ju känt det, annars hade jag ju inte nojat som jag gjort.

I alla fall var vi hungriga, så vi gick och åt och drack öl tills nu. Och hade en skittrevlig kväll. Men det ändrar ingenting.
Han kramade mig hårt innan tunnelbanan kom och sa: "det var ju trevligt ikväll fast det var så tråkigt" och ja. Precis så var det. Jag sket ju i allt och var precis mig själv och det var så befriande. Jag inser att det är ju precis så jag ska vara. Mig själv. Jämt.

Fast jag är ändå ledsen nu.
Inte så ledsen som jag kunde ha varit, för jag har ju inte släppt på, men fan. På pappret var det ju i det närmaste perfekt.

Sånt jag ser på min löprunda

• Snubbe med springstyltor
• Tusen cyklister
• Pensionärer med små hundar
• Yngre personer med stora hundar
• Rådjur
• Glad man i sombrero
• Harar
• Andra löpare, oftast sammanbitna
• Döda djur, mest sniglar och fåglar

Obs, inte allt på samma gång. Idag var det mest cyklister och mannen i sombrero.

För övrigt ska jag träffa honom ikväll, "promenad/fika", och jag har lite av en olustig känsla. I vilket fall är det dags att ta reda på lite vart vi står. Jag behöver veta mer nu, om vilket håll detta är på väg åt. Eller inte är på väg. Det känns som att jag står vid ett vägskäl; sluta känna eller känna mer och då måste jag få input.
Vi får se om det blir deppblogg eller happyblogg nu ett tag framöver...

Viktigt

Återigen blir jag påmind om vad som är viktigt.

Jag nås av beskedet att min kusin fått komma hem med sin lilla dotter och jag börjar gråta av lättnad och glädje. Med tanke på att de räknade med att få vara kvar på sjukhuset i flera veckor så måste det betyda att allt gått mycket bättre än alla trott.

Det är viktigt.

same procedure as last month...

PMS.
Jag vet inte om jag råkat slarva med nattljusoljan, eller jo det har jag väl, eftersom jag känner mig som jag gör.
PMS och inga sms sen i tisdags. Och då var det jag som messade först och jag hade egentligen inte tänkt göra det.
Det jag undrar lite är varför han plötsligt inte hör av sig. Vart blev det obalans? Jag vet verkligen inte. Vet inte om jag ger för mycket eller för lite. Jag vet att jag håller tillbaka en del, vågar inte visa allt innan jag får tillbaka och det kanske inte heller är rätt? Eller gör jag det? Jag kanske visar mer än jag tror?
Just nu är allting upp och ner och fram och tillbaka.

Det sjuka är att jag tänker på hela den här grejen som att vi gjort slut. Fakta; Vi har inte hörts på två dygn. Vi är inte, har inte varit ihop.

Men vet ni. Jag är inte så här hela tiden. Det är bara det att när jag fastnar i tankevirveln, oftast på kvällstid, så måste jag skriva av mig. Jag förstår att det kan låta som att jag är helt besatt och det är jag inte. Oftast mår jag ganska bra och tänker klart. Att livet har gått bra att leva i 39 år utan just honom, att det ändå är skönt att veta att jag kan bli förtjust, att det finns andra därute. Att livet ändå är bra, i det stora hela. Utom nu när jag har PMS, då. Det suger, fast jag vet att det går över.

i backspegeln

Jag läser mitt förra inlägg och inser att det låter lite som att jag inte bryr mig om ifall han dejtar andra. Som att jag inte skulle vara värd att vara exklusiv.
Det är naturligtvis inte så jag menar.
Jag menar mer att eftersom vi inte pratat om det, så vet jag ju inte. Och att jag vill att han ska dejta bara mig för att det ska räcka till, han ska inte behöva nån annan. Jag vet att jag räcker till, men jag vet ju inte vart han är.
Det är mycket möjligt att jag kanske tar upp det här snart, mest för att inte trilla djupare än jag måste, om det nu inte är nåt seriöst intresse från hans sida. För det är det från mitt håll. Jag vet fortfarande inte hur när var, men i alla fall så pass att jag inte känner för att dejta andra och det är ju något i alla fall.
Jag vet inte när, dock. Det brukar kännas, när det liksom inte går att fortsätta utan att veta. Än så länge är det mer go with the flow.

Men bara så ni vet. Jag är värd allt.

trust issues

Det är ju helt otroligt hur jag alltid tror det värsta när det gäller killar. Hur skadad är jag egentligen? Varför har jag så svårt med tillit?
Nu sms:ade jag med honom ikväll, om hur mitt rep gick, hur han haft det på landet och så. Plötsligt kommer ett sms som känns lite som en återupprepning av det han redan berättat. Min första tanke är att han skickat fel. Att han sitter och sms:ar med nån annan tjej han är intresserad av och att han blandade ihop trådarna.
Så ni förstår. Jag tar genast det värsta scenariot jag kan komma på och tänker att det är det troliga. Inte att han messar en kompis, eller att han bara är trött och förvirrad. Nej, genast blir han en Don Juan.
Och vet ni, även om det vore så att han messade med nån annan så är ju inte det nåt jag kan göra nåt åt. Bara för att jag inte har lust att dejta nån annan, liksom. Vi har aldrig pratat om att vara exklusiva. Det vore ju sjukt tråkigt om han visade sig vara en sån som multidejtar, för så har jag inte alls uppfattat honom, men jag vet ju faktiskt inte.

Det lär väl uppdagas i så fall. Förr eller senare.

Tills dess ska jag fortsätta tro att han gillar mig.