jordfästning

Nästa vecka jordfäster vi min brors aska.

Efter att någon har kremerats har man 1 år på sig att bestämma vad man vill göra med askan. I vårt fall har det varit bra, för vi var långt ifrån säkra på vad vi eller vad min bror hade velat. Vi har diskuterat spridning i naturen, minneslund.. Men det blir urnlund. Lite som en "gravplats light". Det kommer vara i ett skogsparti av kyrkogården, fast med närhet till vattnet, och istället för gravsten blir det en mindre natursten med namn och årtal på. Man får ställa dit blommor i vas, men inte plantera saker.
Det känns bra. Eller bra, jävligt märkligt att beskriva det så.. Men det känns viktigt att få ett ställe att gå till. Jag trodde inte att det skulle kännas så viktigt, men det gör det. Och det här känns mycket bättre än en grav.

Sorgen bubblar upp igen. Det blir väl så inför såna här tillfällen. Hur det kommer att kännas den 19 augusti vill jag inte ens tänka på. Jag saknar honom så oerhört.  Senast i veckan såg jag att Ica kommit med en ny glass; lakrits och vanilj, och min första tanken var att skicka sms till brorsan. Han älskade lakrits lika mycket som jag. Älskade. Imperfekt.
Fortfarande, så jävla orättvist.