att säga adjö

Bland blåbärsris och tallar. Under en björk och bland en jäkla massa mygg. Med utsikt över vattnet.
Där vilar min bror.

Att begrava urnan gjorde mig förbannad och ledsen. Det väckte massor av känslor, sådana som jag tryckt undan ett tag nu. Det var hemskt, fint, sorgligt och på något konstigt sätt skönt.
Jag har ett lugn i mig nu, som jag inte hade innan.

Vi gjorde det själva. Ingen begravningsförättare. Mamma och pappa lyfte tillsammans ner urnan i hålet och vi hjälptes åt att fylla igen det, familj och vänner. Det kändes rätt. Vi älskade honom, det var vi som skulle se till att han kom till ro och det gjorde vi. Tillsammans.
Det känns märkligt trösterikt att ha en plats att gå till. En plats att kunna ta med sig en kopp kaffe till, sitta där i blåbärsriset bland myggen och prata med brorsan ett tag. För så kommer jag att göra.