Summering av gårdagens lopp

Midnattsloppet alltså, detta mytomspunna lopp.
Jag hade starttid 23.05. Sprang i sista gruppen, helt orutinerat. Tydligen anmäler sig de flesta till en bättre grupp än vad de själva är, för att förhoppningsvis få lite draghjälp. Eftersom jag sprang i sista gruppen var jag såklart orolig för att komma sist.
Det gjorde jag inte.
Jag åkte in till Söder vid halvtio, alldeles för tidigt. Det fanns inte direkt nåt att göra vid starten, när man sprang ensam, som jag. En liten Adidasshop med svindyra kläder, ett litet område med ca fyra utställare och en kaffevagn. Där lyckades jag snika åt mig en proteindryck, som faktiskt var ganska god. Kan absolut bli ett alternativ om jag inte hinner äta innan träning framöver.
Till slut var det då dags att gå in i startfållan. Vi fick värma upp (skönt, för det var lite kallt med bara t-shirt), svära löpareden och sjunga "Just idag är jag stark". Kunde inte låta bli att fnissa när jag tänkte på alla djurgårdare och aik:are som stod i startleden och fick sjunga Bajens nationalepos.
Och så gick starten.
Som vanligt drog jag i lite för hårt och fick blodsmak. Dock vet jag ju nu att jag fixar att komma tillbaka, så jag bara fortsatte. Första tre kilometrarna gick rätt bra och lätt, sen var det dags för den omtalade backen upp till Sofia kyrka. Jag har gått den backen, så jag vet. Det är ingen lek ens att gå.
Arrangörerna hade gjort mesta möjliga av situationen. Det var rökpuffar och neonljus hela vägen upp. Jag sprang. Hela vägen. I ren tjurskallighet. Det hade förmodligen gått snabbare att gå, men jag skulle springa hela loppet, hade jag bestämt.
Runt 5-6 kilometer blev det tungt. Jag var trött efter backen och benen tyckte att det räckte. Då är det tur man har den där tjurskalligheten. Det var bara att mata på. Grejen är att alla pratar om den där backen vid kyrkan. Vad de inte pratar om är att större delen av sista halvan är mer eller mindre uppför! Några branta backar, många långa småbranta.
Så kom vi ändå fram till upploppet, Hornsgatan. Sista hundra meterna spurtade jag. Jag fick min banan, min energibar, mitt vatten och min medalj. Kollade tiden och ta mej sjutton! Två och en halv minut bättre än sist, trots mycket mer kuperad bana!
Nöjd begav jag mig ner i tunnelbanan. Mindre nöjd gick jag upp igen efter ett tag, eftersom trafiken stod still på grund av ett vagnfel vid Hornstull. Precis vad man vill ha, trött och lite småfrusen (hade inte tagit med jacka pga ville inte släpa/lämna in nåt) klockan halvett på natten. Jag tog en välförtjänt taxi hem. Ett varmt bad avslutade kvällen.

Summering av loppet är att det generellt var jäkligt kul. Alla var glada, det hände mycket runt banan så det blev aldrig tråkigt, det var bra organiserat. Nästa år ska jag inte springa i sista gruppen och inte heller åka dit för tidigt. Det enda negativa var egentligen alla rökare som stod runt banan och förpestade inandningsluften.

Det blir ett lopp nästa år också, helt klart.