Hemma

Jag köpte hudvårdsprodukter för 750 spänn idag! 750 riksdaler. Lite ångestframkallande faktiskt. Ännu en nackdel med att bli äldre. Egentligen tror jag att det är fejk, men ändå köper jag det. Inte det allra dyraste, jag håller mig till loreal och lumene, men ändå!

En fredag i soffan. Skönt, för redan igår hade jag jobbat en dryg heltidsvecka. Samtidigt känner jag mig lite tråkig. Jag hade gärna tagit i alla fall en liten aw. Men med vem? Plötsligt har alla mina singelvänner försvunnit. Finns ingen att spontanringa för ett glas vin. Det kanske är dags att börja dejta lite igen.
Sen finns det ju folk jag verkligen vill träffa också. Jag såg N i publiken på ett nöjesprogram. Henne vill jag absolut träffa snart, det var alldeles för längesen vi drack tre flaskor vin ihop.
L, med bebisen. Inget vin där kanske..  Det finns fler.

I vilket fall, det är lite skönt att det känns trist att vara hemma en fredag kväll. Och jag håller kalorierna.

One down, four to go..

Jaha, så hetsade jag upp mig helt i onödan. Inget om i torsdags. Förmodligen är det som bästaste trodde, att hon fått en törn själv i torsdags och behövde få nån annan att känna sig sämre. Hur som, jag körde med käckaste framtoningen bara för att. Orkar inte låta henne tro att hon kommer åt mig.

Blev så galet trött på jobbet idag, vid halvfyra. Sådär så att det kändes som om jag skulle somna om jag blundade lite för länge. Antagligen hade jag mått bättre om jag stuckit och tränat efter infomötet om organisationsförändringar i Stora Företaget, men träningsväskan är kvar på jobbet. Kanske orkar jag imorgon efter det ordinarie mötet? Förändringarna kan för övrigt vara bra för mig, om jag har tur. Eventuellt betyder det chefsbyte också, vilket känns både bra och inte. Hon har ju bra sidor också, min chef, och man vet vad man har och så vidare..

Jo, så hade jag gått ner 0,7 kg till. Utan ett uns träning förra veckan, bortsett från 90 rulltrappesteg varje dag då.

Ork

Har inte varit ute på hela helgen och det har varit skönt. Behövligt. Fast jag känner hur jag långsamt tinar upp, hur suget att göra saker börjar komma tillbaka.

Lite har jag gjort ändå. Var hemma hos bästaste i fredags, åt mat, hängde och kollade film. Soft och galet mysigt.
Igår försökte jag mest få bukt med ett notprogram, sen fick jag ont i huvudet och missade en fest.
Idag har jag bemästrat notprogrammet någorlunda. Jag har äntligen städat, även om det blev lite av en fuskstädning. Skitsamma, det är inte grusigt under fötterna längre, ingen disk i diskhon och toaletten glänser, det får räcka. Jag har städat mig själv också. Badat, rakat benen och tvättat håret. När jag inte tränar glömmer jag att tvätta håret och jag har inte tränat i veckan. Dels för att jag har lite lömskt ont i halsen och dels för att jag är portad från bokningen tills på fredag. Den här veckan blir det träning, om det så ska bli promenad på löpbandet. Behövs, för den mentala statusen.

Bävar lite för imorgon, jobbet och chefen. Känner att det är på gång nån slags uppläxning efter i torsdags, nåt som jag både förtjänar och inte. Visst borde jag ha kollat upp vissa saker, men till mitt försvar har det varit folk sjuka och alltså lite kaosigt varje dag. Jag har glömt. För det andra kanske vi borde haft nåt slag möte hon och jag, innan, och pratat ihop oss. Vem bör kalla till ett sånt möte? Chefen, kanske? Hur som, jag tar med träningskläder, så kan jag träna av mig eventuell irritation sen.

Längtar efter ork. Ork och hångel. Mer sånt.

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Fast pannkaka är ju i alla fall gott.

Den började ändå bra, den här dagen.
Vi har haft en internbedömning hos oss. Kollegor från andra enheter som kommer och tittar på vårt förhållningssätt och ger oss feedback i olika områden. Jag ska själv ut på två bedömningar senare i vår. Idag hade vi återkopplingssamtal. Vi fick ungefär de poängen jag trott, vilket kändes ok. I slutet av mötet, när vi skulle säga hejdå, så sa ena bedömaren; "Vänta Antoinette, jag har en sak åt dig". Hon tar upp en Guldnougat. "Jag vet att vi bedömer arbetsplatsen och alla medarbetare, men vi vill bara säga att du är en riktig guldstjärna, så du vet det!"
Kändes ju faktiskt väldigt bra.
Jaha, sen flöt det väl på. Har softat ett tag hemma när jag får ett mess från min chef. Obs, ca kl 20 p kvällen. Hon tackar för idag, men vill ifrågasätta varför jag inte hade koll på mina arbetskamraters självskattning (vi självskattar oss för att kunna jämföra med bedömningen, men jag hade influensa när den gjordes) "i ditt uppdrag som deltagare i det här mötet". Ja. Jo. Det borde jag ju haft. Det har varit rätt galet på jobbet sista tiden och mina kollegor har inte direkt briefat mig, men visst borde jag ha haft det. Och så sjönk jag ner i skoskaften igen. Tills jag pratade med pappa och fick lite perspektiv.
Alltså, det svåra med att ha varit nere, som jag var i höstas, det är att självförtroende är en sån färskvara. Det räcker med en liten knuff, så tappar jag det. Tycker att jag är dålig, borde gjort mer, kunnat mer, inte missat.. Inte duger eller räcker till. Allt det där som får mig att dra spikrakt, med huvudet före, rakt in i väggen. Trots att jag vet att förutsättningarna, mycket pga min chef, inte är optimala.

Men nu skiter jag i det och fokuserar på att det finns folk som ser att jag är bra på mitt jobb och som är sjyssta nog att tala om det!

Förresten fick jag mens idag. Och jag har i alla fall gått ner nästan 3 kilo på två veckor.

Stöld

Fick just höra att vi haft en tjuv inne på jobbet idag, som förmodligen fått med sig dels avdelningens IPad, dels min dator. Datorn som inte ens ska vara i det rummet, som aldrig är där annars utan bara för att vi hade möte i måndags och jag bara lade in den där sålänge. Jag har allt i den där jävla datorn. Jävla skit, piss och helvete. Den är ju inte ens värd nåt, gammal och långsam, som den är.
Jaha.
Jag var i alla fall duktig och höll mig från semlor idag, trots att vi fick hembakade på jobbet. Nu har jag fuskätit apelsiner, men det känns ju ändå bättre. Vill inte paja den här trenden, för den har varit bra. Nästan tre kilo på två veckor.

Nä usch. Nu går jag och sover, så jag får komma till jobbet imorrn och se vad som är borta.

Dagarna och helgen

Det där livet. Dagarna som bara går. Jobba, träna, äta, lite tv, sova... Men det är ok just nu, ett litet tag till. För jag känner hur det börjar vakna. Ljuset kommer och med det kommer livslusten, lusten att göra saker, krypande. Agera, interagera. Det känns skönt att det finns där, det lilla fröet. Det ska få växa sig stort några veckor till innan jag tar ut och planterar om det.

Den här helgen har varit alldeles lagom. Hem i fredags, alldeles slut. Sov länge på lördagen, låg kvar i sängen ännu längre. Slöfrukost, tvätta, städa lite.. Iväg på yoga, duscha på gymmet, födelsedagsfest för en i kören. Lugnt och mysigt, pizza, vin och spel. Ett helt galet spel, där allt blev sjukare och sjukare.. Skjuts hela vägen hem. Lägga sig i nytvättade lakan.  Sovmorgon på söndagen med, fast lite trött i huvudet efter tre glas rödvin. Resorb och frukost, sen promenad med bästaste och en lunch på röda linjens bästa fik. Hem, fixa fruktsallad i väntan på C och sång. Nu börjar det låta riktigt bra. Längtar efter de andra stämmorna nu. Långt skumbad, linssoppa med extremt lite kalorier (som sagt, pizza igår), apelsin och snart sängen igen.

Och så börjar det om.

Rätt onödigt, faktiskt

Jag kommer hem efter en halvbra dag på jobbet och ett vansinnigt skönt yogapass. Låser upp dörren, tänder lampan. Nehej, gjorde jag inte?  Det är fortfarande mörkt?  Tänder igen. Inget händer. Inser att det är misstänkt tyst i lägenheten. Tyst och väldigt mörkt. Inte ens några lampor som blinkar på modemet. Hurra. Strömavbrott. Ännu roligare blir det när det visar sig bara vara i min lägenhet. Jag pillar på alla flappar som sitter uppe på väggen, men inget händer. Inser att detta aldrig hänt på de fem åren jag bott här och att jag inte har den blekaste om vad jag ska göra nu. Så jäkla tröttsamt. Jag som skulle laga soppa till mina fastedagar. Nu saknar jag verkligen gasspisen från Hornstull.
Får i alla fall till slut tag på nån jourmänniska, så förr eller senare dyker det väl upp nån, gör nåt skitenkelt och jag får skämmas.  Nåja, bara jag får el. Jag vill ju se de sista avsnitten av serien jag började kolla på i helgen.
Man kan ju alltid hoppas på att jourmänniskan är en snygg man...

Fredagslycka

En sån där fredag när man varit sjuk nästan hela veckan. Efter halva dagen fick jag åka hem och jobba, eftersom nätet låg nere på jobbet och allt mitt eftermiddagsjobb hade med internet att göra.
Så, vid femsnåret, ringer brother of choice och undrar om jag inte vill hänga med hem till dem och äta middag. De hämtar mig om en halvtimme. Jag är halvhängig efter influensan, men han är nyopererad, så jag säger ja. Lyxtacos med pulled beef, cava och rödvin, prat om livet och allt och inget. Ungarna som jag är master (blandning mellan faster och moster) till. Sådär totalt avslappnat som man bara önskar att det kan vara.
Det är sånt som ger energi, vet ni. Sitta hemma själv i all ära, visst behöver man det ibland, men att umgås med de som tar en för den man är, det slår allt.

hemma igen

Well, I'm hemma igen.
London var perfekt. Ja, förutom sviterna av influensan, då. Kallsvett på tunnelbanan, tröttma och framförallt slemmighosta, som de säger på reklamen för whatever hostmedicin det nu är. Som tur var gillade mitt resesällskap, S, mitt sega tempo, så det funkade bra. Vi funkade bra överhuvudtaget. Så sjukt lika. Vad härligt det är när man träffar människor man bara klickar med. Visst hade det varit sjysst att orka vara ute lite senare och dricka några fler öl, men bara all musik och alla människor, alla intryck, gjorde mig väldigt kvällstrött, hur roligt det än var. Och så influensa på det.
I söndags kom jag hem, smidigt som bara den gick det. I måndags gick jag och jobbade. Inte för att jag mådde bra, men man kan ju inte vara sjuk efter en semester resonerade jag. "Vad röd i ögonen du är" sa min kollega. "Äsch, jag mår ok" sa jag och vände mig bort för en slemmighostattack. På tisdagmorgonen vaknade jag med feber. Jaja. Nu har jag vilat i dagarna tre, så imorrn tänker jag jobba. Nån måtta får det vara.

Jaha, så startade jag igång FaF-projektet igen då. 5:2 + kaloriräkning resterande dagar borde göra susen. Träning är bokad till helgen, yoga, för att starta lite lugnt. Är galet peppad nu, även om en liten del av mig, den där dumma rösten på högra axeln, viskar "om du inte klarat det innan..?" Fast det har jag ju. Och varför skulle inte detta vara gången det går? Dessutom har jag fler mål än bara viktnedgång. Springa milen på en timme, till exempel. Lätt som en plätt för vissa, stort steg för mig. Börja dejta igen, när jag mår lite bättre i mig själv. Bli kär, jag vill! Att träningen ska vara en naturlig del av livet. Så, som sagt, det finns fler sätt att mäta än bara kilona.