kontraproduktivt

Kvart över fem lämnade jag mötet jag var på för att hinna till bussen, som skulle ta mig till kvällens yoga med några minuters marginal. När jag stått vid busshållplatsen en stund tittade jag upp och såg att nästa buss kommer om 22 minuter. 22 minuter? Hade jag inte flyttat från småstaden jag bott i? Staden där bussarna gick med 20-minuterstrafik i rusningstid? Bodde jag inte i Sveriges största stad, stod jag inte vid en av de mest trafikerade busshållplatserna i stan? Jo. Men vad hjälpte det. Bussen skulle fortfarande inte komma förrän om 22 minuter, eller förlåt, 21. En minut hade visst hunnit gå.
Jag insåg att jag skulle missa yogan, vilket störde mig av två anledningar. Dels för att jag verkligen sett fram emot att yoga idag, min kropp är stel och lite öm efter löpning och efter att ha lekt vaktmästare på jobbet. Dels för att man får en prick i protokollet om man missar ett pass utan att ha avbokat en timme innan passet börjar.
Efter att ha stått och velat en stund började jag gå, ner mot en större gata och en tunnelbanestation, för att åka hem. Kollade lite förstrött i träningsappen, för att se om det gick att få in ett annat pass denna vecka, men det såg mörkt ut. Tiden är knapp när det ska jobbas, springas, sjungas och socialiseras.
Plötsligt inser jag att det borde ligga en t-banestation mycket närmare om jag svängde av åt höger. Mycket riktigt, där låg den. Jag hann ner precis i tid för mitt tåg och förstod att jag kan hinna till yogan, om jag lägger på en rem när jag kommer fram till min station.
Så jag gjorde det.
Jag la på en rem, tog det långa benet före, skyndade mig helt enkelt och kom fram till gymmet med några minuter till godo. Varm, genomsvettig, men jäkligt nöjd. Även om det kan ses som lite kontraproduktivt att stressa till ett yogapass..