hormoner, hormoner

Den här PMS:en.
Den tar knäcken på mig. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att det är kemiskt, hormoner.. Det är för jävla jobbigt, jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.
Sen är det klart att det inte blir bättre av att det sammanfaller med att jag (förmodligen, fast jag vet inte) gjort en ganska stor miss på jobbet, som jag inte vet om det går att rätta till, att jag är ledsen på M för att jag inte tycker att han värdesätter vår vänskap, i alla fall visar han det inte, att jag inte får nån lön i december pga tidigare strul med min tjänst, att jag gått upp i vikt igen och att dejten inte har hört av sig...

Så jag försöker påminna mig. Det finns ljuspunkter.
En fantastiskt trevlig tillställning igår, till exempel. Gott fika, mysiga människor. En plan för nyår.
En avslappningsresa över jul. Femstjärnigt spa. Umgås med mamma, vilket på många sätt är bra och trevligt. Ska bara peppa upp mig inför det och planera in tiden, så det inte blir den där dötiden som vi inte hanterar.
Planerade roligheter under juldagarna, filminspelning, ölkvällar, inspirationsträffar...
Människor som tycker om och uppskattar mig, trots att jag känner mig avgrundsaktigt ensam just i denna stund.

De där jävla hormonerna.