Feberyra

För er kanske 37,5 inte låter så farligt. Men jag kan tala om, att när man i vanliga fall har 36,4, då blir i alla fall jag ganska spak när termometern hoppar upp ett steg.
Snorig är jag också.
Och lite nojig inför dejten på torsdag.
Jag försökte förklara för M varför det blivit så stort det här, men det enda jag kunde komma på är det att det här är det första intressanta på så länge. När jag är intresserad blir jag osäker, för de jag blir intresserad av brukar inte bli det tillbaka. (Fast det är ju en sanning med modifikation, inser jag. Så är det ju inte alls jämt. Ofta, men inte jämt) Och om det skiter sig så måste jag börja om och det känns så tröttsamt...
Och så blir jag trött på mig själv, för jag hör ju hur knäpp jag låter. Egot sticker upp sitt huvud och vill vara med och tala om för mig hur tråkig och tjock jag är. Hur kan han vara intresserad när du har värsta dubbelhakan och när du är den du är...
M bara suckar åt mig i telefon. "Han vill ju dejta dig igen, eller hur?" "Ja, men det kanske bara är för att han är för snäll för att säga nej?" säger jag. "Jo, så är det nog" säger M med så tydlig ironi att till och med jag fattar.
Och jag vet ju att jag bara övertänker och snurrar in mig i saker.
Det är därför jag måste ventilera. Skriva här, prata med vänner som säger olika saker, prata högt med mig själv...
Just idag kan jag ju skylla på febern...