skulle det inte bli bättre dagen efter en riktigt pissig dag?

Jag är så väldigt, väldigt ledsen.
Hela dagen har tårarna legat och bränt precis bakom ögonlocken. Det är en lite avvaktande stämning på jobbet efter vår lilla dispyt igår. Inte lika... Hjärtligt som annars, kanske.
Det är inte därför jag är ledsen.
Livet känns bara så himla svårt. Jag känner mig bara fel och det känns som om folk försvinner. Att jag inte är värd att stanna hos, inte är rolig, intressant eller spännande nog. Sen skam för att jag tänker så.

Fast det är ju inga sanningar, jag vet det. Det är mina knäppa tankar, som jag vet inte är fakta, inte ens i närheten.
Det finns massor av folk som tycker om mig, trots, nej FÖR att jag är den jag är.
Just nu går det i vågor. Fem minuter tröstlös gråt, fem minuter av insikt om hur det egentligen är. Om och om igen.
Men det är inte bara den där sjuka självömkansledsenheten. Egentligen är den bara en liten fjantig del. Det är sorg. Ren sorg. Den har varit borta ett tag. Undanstoppad, jag har inte orkat.
Och nu kommer den. Den bara väller ut och jag kan inte göra något åt det. Fulgråt.
På något sätt är det lite skönt också. Att fulgråta. Ut med skiten bara. Lite som en rening.