Mamma

Varje gång hon hälsar på drabbas jag av det.
Det dåliga samvetet.
För att jag inte räcker till. Inte orkar vara den där roliga dottern, inte hittar samtalsämnen som räcker till, inte kan vara "kompis". För att jag hittar fel, letar efter dem till och med. För att jag säger fel saker, påpekar onödigheter och för att jag blir irriterad. För att jag känner mig trängd. För att det bara är jag kvar som kan ta det och då måste jag liksom dubbla. Finnas där dubbelt så mycket för att min bror inte gör det. Och jag blir trött av det. Blir snäsig, kort i tonen. Sen, samvetet. Varför kan jag bara inte hålla igen?

För samtidigt älskar jag henne. Annars hade jag väl inte brytt mig. Jag älskar henne och är stolt över henne, hon är stark och hon uträttar så mycket. Hon är en förebild och uppskattad av sina vänner. Hon har många vänner.

Ändå funkar det inte riktigt. Och hon vill så gärna, hon försöker.
Men en del av anledningen till att jag är som jag är, är ju just för att hon är den hon är.

Jag antar att det är det som är pudelns kärna.