Mitt liv som film

Annars är det ju ganska bra.

Jag är sugen på att träffa nya människor. Jag behöver det. Män. Jag fastnar annars. Med han den där som är min vän, fast på något sätt mer. Och som jag egentligen inte vill ha på något annat sätt än det vi har idag, för det är inte vår tur, om det nu nånsin blir det. Det får jag bevis på nästan dagligen och det är helt okej.
Men.
Om mitt liv vore en chick-litfilm, då skulle det bli vi i slutet. Det skulle vara så upplagt.
Såhär:
Flicka och pojke lär känna varann genom dejtingsajt. Hörs via nätet i flera år, träffas till slut under stormiga (i respektive liv) omständigheter. Bor ihop under en period. Lär känna varann på riktigt. Har sex nån gång, men inser att vänskapen är viktigare.
Han; poppis bland brudarna, dejtar vilt. Har alltid nån tjej på g. Desillusionerad, tror inte på äkta kärlek längre.
Hon; lite rädd för det där med förhållanden, halvtaskig självkänsla, har svårt att komma igång med dejtandet. Trots det en romantiker.
De skämtar om att de borde hålla sig till varann. Bo tillsammans. De trivs ju ihop, så varför inte? Måste det finnas massa kärlek med i bilden, säger han. Ja, det måste ju det, säger hon.

Han träffar en tjej som han håller ihop lite längre med, men tror fortfarande inte på kärleken.
Hon börjar dejta lite mer seriöst, vill verkligen träffa någon nu. Han vill inte att hon ska träffa någon säger han, halvt på skämt, för då har hon ju inte tid med honom. Så du ska ha nån men inte jag? säger hon. Ja, kan tyckas egoistiskt, säger han, men så är det.

Hon träffar någon. Någon som det känns seriöst med, någon hon faktiskt kan bli kär i.
Han inser att det han känner för henne är kärlek. Nu gäller det att få henne att förstå att hon vill ha honom och att det här är på riktigt. Eftersom detta nu är en film, så kan han såklart inte bara säga det rakt ut.
Men, i slutändan, efter förvecklingar, förvirringar och förändringar så står det klart, de kan inte låta varandra vara. Precis när man tror att det är kört, att de aldrig ska ses mer, då vänder det. Filmen slutar i rosenrött och med ljuv musik som tonar bort tillsammans med eftertexterna.

Fast livet är ju ingen film.
Och jag är faktiskt inte kär i min vän, även om han betyder massor. Och han är definitivt inte kär i mig.
Men det är ändå lite lustigt att se det utifrån...