Vissa människor bara känns så självklara. Som att det inte alls gått 7-8 år sen man sist sågs. Som att det bara var ett litet tag sen, sådär lagom mycket så att man har massor att prata om.
Så var det att träffa min gamla pluggkompis idag. Vi satt i drygt tre timmar och bara pratade, pratade och pratade. Om kursen vi gick för längesen, om övningar vi gjort, om singelskap och förhållanden (mitt singelskap, hans förhållande), om terapi och att jobba med sig själv, om träning och yoga, om att vilja pröva sina vingar och starta eget men inte riktigt våga, om sorg och glädje, om att inspireras... Det var ett häftigt samtal, nästan organiskt i sättet det böljade fram och tillbaka mellan samtalsämnena. Så där så att vi bägge två var tvungna att säga det flera gånger; "vilket häftigt samtal detta är!"
När vi skulle gå och ställde oss upp så bara tittade han på mig, tog mitt ansikte i sina händer och gav mig en smällkyss på mungipan. Sen kramade han om mig i säkert 5 minuter.
Han är en väldigt fysisk person, den här mannen. Han har lätt för att ta i folk, det är naturligt för honom. Jag minns att det stressade mig lite då, när vi hade kontakt senast. Nu kändes det bara så himla gott.
Jag är så glad att han hittade mitt nummer i telefonen och sms:ade på vinst och förlust.
Jag tror det blev högvinst.
3 kommentarer:
Det är ju så underbart med sådana människor som bara känns som "hemma" om du fattar vad jag menar. Såna som det är naturligt och skönt att umgås med. Såna man kan vara sig själv med oavsett hur länge sedan det var man sågs, jag tror också det blev högvinst där!
Härligt! :)
ja, det är en häftig känsla.. Jag känner mig jätteglad, samtidigt som att det känns helt självklart att ses. :) han är så himla inspirerande!
Skicka en kommentar