Det gick sådär med uppträdandet idag och det får mig ur balans. Känner en spirande ångest komma krypande. Att dagen var som den var redan innan gör inte saken bättre.
Jag försöker intala mig att det är bra, det måste komma gånger som inte är perfekta, man måste få dem ur sig. Att det är bättre nu än om en vecka.
Men sanningen är att jag bara vill att det ska gå bra, jämt, hela tiden.
Fast sånt är kanske inte livet?
2 kommentarer:
Det är ju inte det. Men vet du, det ordar sig. Det gör faktiskt det.
Jag vet! Så jävla jobbigt!
Skicka en kommentar