Ett dygn fick vi denna gång. Katterna behöver mat och kärlek. Jag uppskattar att han bryr sig om sina katter, de är ju typ hans bebisar, men mitt ego vill att han ska vara med mig. Trösten är väl att han vill vara med mig också. I veckan blir det typ varannan dag. Eventuellt får han träffa mitt filmgäng på torsdag och jag får träffa några av hans vänner på lördag.
Mina demoner tittade fram som hastigast, då jag råkade se ett sms (vi kollade just nåt på hans telefon), som avslutades med ett hjärta. Jag såg inte vad det stod i övrigt och han sa inget om det direkt. Genast började demonerna tjattra. Förnuftet fattade ju att han inte är nån som kör dubbelt (när skulle han hinna?), men "man vet ju aldrig" och så vidare. Fast sen sa han att det var hans mamma som undrade om jag gillade lasagnen. Han lagade lasagne till mig, nämligen, efter Tjejmilen igår. Han mamma är tydligen väldigt nyfiken av sig och har redan facebookstalkat mig massor.
Tjejmilen var för övrigt rätt jobbig. Inte de första fem kilometrarna, de gick som en dans, men resterande fem var hemska. Jag var så nära att börja gå, men jag gjorde det inte och jag persade med 36 sekunder. Sweet.
Idag har jag träningsvärk. Kanske inte bara på grund av Tjejmilen. Att hångla medan blixtarna lyser upp himlen utanför och åskan mullrar.. Det passar min dramatiska personlighet.
Nu längtar jag till tisdag.. samtidigt som det faktiskt ska bli rätt skönt med en kväll för mig själv imorgon.
2 kommentarer:
Känner igen det där med att bli dissad för katter, haha. Men vad fan ska de göra liksom. Katterna måste ju få mat (och sällskap)!!!
Precis! Det blir ju lättare sen när jag kan åka med hem till honom.
Skicka en kommentar