Hejdå 2012, hej 2013!

Vaknar och känner mig utsövd för första gången på länge.

Idag väntar ingen stor fest. Inget hångel vid midnatt, inga partyhattar eller raketer. Däremot väntar god mat och trevligt sällskap och det är i mina ögon ett alldeles utmärkt sätt att lämna något bakom sig och gå in i något nytt.

Gott nytt år på er!

Det där 2012

Alltså, vad tror vi om det här året?
Ett överlevnadsår, menar jag. Ett år att ta sig igenom. Så många "första utan", så många nya sätt att förhålla sig. När man dejtar till exempel, eller överhuvudtaget lär känna nya människor. När berättar man?
Och det är svårt att inte ta ansvar för reaktionen, även om jag vet att det absolut inte är något jag kan eller ska ta på mig.

Fast det har varit lite av en nystart också. Jag har påbörjat saker. Byte av jobb och framförallt yrke. Alldeles i slutet på året kom inspirationen, i form av en gammal bekantskap, och det satte igång saker som jag trodde aldrig skulle bli av. Nu kanske de blir det, chansen är i alla fall mycket större. Börjat jobba med min syn på mig själv (igen) på flera olika plan. Övat på relationer, jag är redo att ha en igen, jag känner det. Det var ju bara 8 år sen sist..
Resor, fler än på länge. Det vill jag fortsätta med. Måste bara komma på ett sätt att finansiera dem.

Det är svårt att skriva om året som bra eller dåligt. På ett sätt kommer alla år efter augusti 2011 att vara dåliga år. Men så är det ju inte heller. Det händer ju saker, bra, dåliga, tråkiga, spännande saker hela tiden. Kanske är jag lite mer öppen för de sakerna nu, än vad jag varit innan. Det känns så.

När jag går tillbaka och läser gamla blogginlägg så ser jag hur rädd jag varit. Rädd och avstängd. Så vill jag inte leva längre och det gör jag inte heller, inte alls lika mycket.

Så vad är då nyårslöftet för 2013?
Inget, egentligen.
Mer en önskan om att våga, att utsätta mig, att leva fullt ut och att inte begränsa mig för att jag är rädd.

Och att ha mer sex.

Someone got lucky...

Hemma.
I vardagsrummet ligger mamma i soffan.
I lägenheten ovanför ligger de. Punkt. Och de behöver verkligen se över skruvarna på sängen.
Men jag ska inte säga nåt, jag har väl delat med mig av min beskärda del, även om den inte varit så stor de senaste åren. Sa hon bittert. Grejen är att jag är så hångelsugen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har en rent fysisk längtan efter att få ta på, kyssas, hångla... Den känns liksom inne i bröstet, längtan, som ett hål som måste fyllas. Hångelhål. Frågan är bara vem som ska fylla det.
Jag vet inte.

From Budapest with love

Är fortfarande lite kär i den här stan. Vill hit igen, med vänner eller helst mån att vara kär i. Den känns romantisk på något sätt, staden. Jag vill veta mer, undersöka ställena vi åkte förbi med buss idag. Strosa i gränder, dricka bubbel på små krogar.. Hångla i hotellets bubbelpool.

Idag fick jag sms från dejten. "God jul och hoppas ni har det bra och mysigt, nästa år blir det väl i Spanien." Typ. Så inte bara ett hej och god jul heller.

Efter hur länge? Två veckor? Varför inte tidigare, varför höra av sig nu?
Jag förstår mig inte på dem. Jag hade ju bestämt mig för att skita i honom eftersom han uppenbarligen inte var intresserad.. Jag var ju klar. Och så messar han igen, how rude, liksom!

Jaja.
Vill i alla fall önska er alla en fin kväll, vad ni än pysslar med.

Budapest

Saker jag uppmärksammat:
- det används mycket ö'n i det här landet.
- folk är smidiga, jag har knappt gått in i en enda person trots julmarknadsträngsel.
- de har väldigt mycket kakor i det här landet.
- det finns massor av gamla hus att titta på

I love it!

Men nästa gång vill jag åka hit med nån jag är kär i.

Snart drar jag från landet, igen

Nu är det snart dags.
Mamma har redan åkt ut till hotellet vid flygplatsen, där vi ska bo i natt. Jag åker lite senare, eftersom jag har tvättid och behöver få lite grejer rena till resan.

Jag tror det blir bra det här. Det känns helt okej. Kanske börjar vi lära oss. Mamma hade kollat upp saker att göra, så kanske hon också förstått att vi behöver göra det. Att det är mellantiden som diffar.

På måndag, julafton, blir det termalbad. Imorrn blir det väl att ta en tur på stan när vi checkat in, kanske ta en turistbuss. Sen finns det ju fitnesscenter och spabad på hotellet. Tisdag vet jag inte, kanske lite sightseeing, lite shopping..

Jag har gått upp de kilona jag gick ner i somras och känner mig tjock och ful, men jag åker ju inte dit för att ragga. Kanske tar en liten snabbkur när jag kommer hem, innan nyår. Bara som en kickstart. Sen blir det tillbaks till VV. Jag har ett mål, en siffra jag ska komma under innan min födelsedag i mars.

Hotellet ska ha gratis wifi, men om vi inte hörs så ha en riktigt GOD JUL, hur ni än firar eller inte firar.

börja om från början..

Det filmsnöar ute.
Man skulle promenera omkring i snön, försöka fånga snöflingor på tungan och allt det där. Men det är inte lika kul själv.

Nope, inte ett ljud. Vare sig sms eller nåt annat. Så, han var tydligen inte that in to me.

Jaja. Jag vill ju ändå inte träffa nån som inte vill träffa mig, så jag är glad att jag inte hörde av mig.

Nu börjar det om... För jag vill träffa någon, det vill jag. Känns så jobbigt bara, börja om, lära känna. Fast, när man väl kommer in i det så är det ju inte så jobbigt. Inte när det är något intressant.
Ibland önskar jag att M och jag kunde bli ihop. Det vore så enkelt, honom känner jag ju redan. Finns bara det där lilla problemet; vi skulle driva varann till vansinne. I alla fall som det ser ut, som vi är idag. Fan, det gör vi ju redan, eller han mig. När han är skitdålig på att svara på sms, till exempel. hade vi varit ihop hade jag analyserat sönder, trott att det berodde på mig och mått skitdåligt. Nu kan jag bli skitirriterad, men andas djupt och inse att det inte har med mig att göra.

För övrigt, det nya är tydligen att flörta via Quiskampen. No more Wordfeud..

hormoner, hormoner

Den här PMS:en.
Den tar knäcken på mig. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att det är kemiskt, hormoner.. Det är för jävla jobbigt, jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.
Sen är det klart att det inte blir bättre av att det sammanfaller med att jag (förmodligen, fast jag vet inte) gjort en ganska stor miss på jobbet, som jag inte vet om det går att rätta till, att jag är ledsen på M för att jag inte tycker att han värdesätter vår vänskap, i alla fall visar han det inte, att jag inte får nån lön i december pga tidigare strul med min tjänst, att jag gått upp i vikt igen och att dejten inte har hört av sig...

Så jag försöker påminna mig. Det finns ljuspunkter.
En fantastiskt trevlig tillställning igår, till exempel. Gott fika, mysiga människor. En plan för nyår.
En avslappningsresa över jul. Femstjärnigt spa. Umgås med mamma, vilket på många sätt är bra och trevligt. Ska bara peppa upp mig inför det och planera in tiden, så det inte blir den där dötiden som vi inte hanterar.
Planerade roligheter under juldagarna, filminspelning, ölkvällar, inspirationsträffar...
Människor som tycker om och uppskattar mig, trots att jag känner mig avgrundsaktigt ensam just i denna stund.

De där jävla hormonerna.

kan man inte få bli klar...?

Kommer hem efter en himla trevlig kväll med julkonsert och middag med god vän, som jag träffar alldeles för sällan på tu man hand.
Är glad, fast ändå inte. Kämpar så hårt med att bryta känslomönster just nu. Att inte gå igång på saker, läsa in, övertolka. Köra på gamla beteenden. Ena sekunden är jag nykter och klok, andra sekunden ett självömkande, frustrerat känslomonster. Agera, inte agera. Står jag upp för mig själv eller förstorar jag saker i onödan?
Att det inte kan räcka med att förstå saker för att det ska bli så? Att man måste öva, träna och jobba och att det måste vara så jobbigt och ta sån tid?

En sak vet jag i alla fall.
Det är alltid bra att sova på saker. Så jag ska göra just det, strax.
Nya tag imorgon.

att bryta mönster

Det handlar om egot. Ganska mycket i alla fall. Eller om gamla erfarenheter kanske.
För hur intresserad jag än är av den här killen, så finns det en sak som talar mot honom. Det har hela tiden varit jag som hört av mig. Sms:at först. Jag har inget emot att dra tillsammans, men att dra hela lasset, please.. Jag är så färdig med det. Så nu är det upp till honom, faktiskt. Och... Han har inte hört av sig. Och då är han väl inte intresserad, hur trevligt det än har varit på dejterna. Fine.
Det ÄR fine, jag vill såklart inte träffa någon som inte vill träffa mig. Men visst svider det i egot. Och visst drar det i tummen, skulle vara så lätt att skicka iväg nåt. Tack för senast, typ. Men, nej. Nu gör vi på ett annat sätt.

Nu går vi vidare.
Sovmorgon, datakrångel, kaffe med mjölk och Leila K på radion. Julkonsert med vänner och middag ikväll. Nu kör vi.

Det där jäkla dejtandet

Så här är det.
Jag hade nästan bestämt mig innan dejten. Det här blir inget. Han är så himla off, det är jag som tar kontakt hela tiden. Han är väl helt enkelt inte intresserad.
Vet ni, det kan jag vara utan. Jag har varit i så många lägen där det är jag som drar allt och det är inte bra. Jag vill inte ha det så. Jag har inget emot att dra OCKSÅ, men inte hela tiden.
Så ses vi och han är himla trevlig. Det blir pub och mat, för fiket är stängt. Vi pratar, skrattar...
Han vore så himla rätt. Det är så mycket som stämmer. Samtidigt... Nu får det vara han som tar kontakt om vi ska ses igen. Nån jäkla måtta. Jag vill bli uppskattad, faktiskt.
Så nu får vi se...
Imorrn blir det aw med 19-åringarna på jobbet. Typ. Ok, alla är inte 19, men nästan.

Feberyra

För er kanske 37,5 inte låter så farligt. Men jag kan tala om, att när man i vanliga fall har 36,4, då blir i alla fall jag ganska spak när termometern hoppar upp ett steg.
Snorig är jag också.
Och lite nojig inför dejten på torsdag.
Jag försökte förklara för M varför det blivit så stort det här, men det enda jag kunde komma på är det att det här är det första intressanta på så länge. När jag är intresserad blir jag osäker, för de jag blir intresserad av brukar inte bli det tillbaka. (Fast det är ju en sanning med modifikation, inser jag. Så är det ju inte alls jämt. Ofta, men inte jämt) Och om det skiter sig så måste jag börja om och det känns så tröttsamt...
Och så blir jag trött på mig själv, för jag hör ju hur knäpp jag låter. Egot sticker upp sitt huvud och vill vara med och tala om för mig hur tråkig och tjock jag är. Hur kan han vara intresserad när du har värsta dubbelhakan och när du är den du är...
M bara suckar åt mig i telefon. "Han vill ju dejta dig igen, eller hur?" "Ja, men det kanske bara är för att han är för snäll för att säga nej?" säger jag. "Jo, så är det nog" säger M med så tydlig ironi att till och med jag fattar.
Och jag vet ju att jag bara övertänker och snurrar in mig i saker.
Det är därför jag måste ventilera. Skriva här, prata med vänner som säger olika saker, prata högt med mig själv...
Just idag kan jag ju skylla på febern...

kan nån visa vart avstängningsknappen finns?

Man kan bara tycka om helger som den här.
AW, slappfredag, kvartettrep, middag med vänner. Fikor med andra vänner och yogapass, första på alldeles för länge.
Nu saknas bara en sak...

Jag sms:ade i fredags em, Tack för senast, det var trevligt och det gör jag gärna om, typ, och fick positiv respons. Han tyckte också att det var trevligt och vi får skissa på nån kväll nästa vecka. Men eftersom jag är skadad och lite knäpp, så har jag svårt att ta det till mig och undrar istället om det är så att han kanske bara är feg och inte vågar säga att det inte var intressant. Bara för att han inte sms:ar hela tiden och bekräftar mig massor. Bokar en ny dejt på en gång. För att vi inte hånglade i torsdags. Hur snett har det blivit när man, bara för att man inte hånglar på första dejten, inte vågar tro att någon är intresserad? Bara för att jag fick en känsla för det här. Vill veta mer.
Och det är så läskigt att känna. Spelar ingen roll hur lite. En gnutta, ett uns. Ett känsloembryo.
Det är läskigt, för det kan ju göra ont.
Men så gör det då.
För alternativet är att inte känna alls. Att sitta hemma, osårad och i tryggt förvar, men ensam.

Jag har ingen lust att vara ensam mer!

Nu har jag messat igen. Berättat om min helg och undrat hur hans vecka ser ut.
Fortsätt hålla tummarna, är ni snälla.

Och jag tänker alldeles för mycket. Kan någon bara stänga av mig?

Dejt

Snö, kallt, ruggigt ute.
Varmt, vin, mat och öl inne. Samtal, om det ena och det andra. Inga pinsamma tystnader.
Det här är intressant. Det intressantaste på... Jag vet inte ens hur länge.
Vad han tyckte.. Jag vet inte det heller. Kan inte läsa sånt längre, inte när jag blir intresserad själv.
Snälla kärleksgudarna, var lite sjyssta nu?
Håll tummarna..?

väder

Från 15 grader och sol till snöstorm.
Men jag klagar inte. Faktiskt, på riktigt.
Hade inga problem att vare sig ta mig till jobbet eller hem. Nästan lite synd, jag hade gärna jobbat hemma imorgon. Suttit med datorn i knät i soffan, med en hemmalatte bredvid.

Däremot hade jag tråkigt på jobbet för första gången på... länge. Kanske nånsin? Jag brukar inte ha tid att ha tråkigt.

Annars.. Har jag gått upp några kilo av vin och mat, ska jag gå och träna imorgon och sen gå på dejt.. Som jag hoppas på. Jag vill så gärna.. Och jag behöver byta skiva i huvudet.

Borta

Det är inte jättevarmt i Spanien. Inte sådär som jag hade hoppats, att man skulle kunna gå utan jacka.
Men det är skönt i solen och på stranden sitter tanterna i baddräkt.
Jag dricker café con leche på strandpromenaden och njuter av vågskvalp och sorl.
Tänker för mycket på saker jag inte vill tänka på, inte ska tänka på, men samtidigt... Det går över.
Vill tänka nytt.
Alla mataffärer är stängda på söndagar, vi kan inte köpa frukost. Man lär sig.
Jag ser fram emot att komma hit igen, senare, varmare.

Jag drar

Egot.
Det där ständiga egot som sticker upp sitt trista nylle lite här och då..

Men nu får hon pausa ett tag, jag orkar inte med henne. Jag flyr, drar till varmare breddgrader. Kommer förhoppningsvis hem påfylld av d-vitamin, solsken och värme.

Igår satt jag och läste igenom gamla blogginlägg. Alltid en märklig känsla, både lite kul och lite hemskt.Vad mycket bättre jag mår nu. Hur dåligt jag än kan må ibland, så är det inte den där ständiga känslan jag hade då, som en gammal filt som låg över livet. Visst finns det pissiga dagar, stunder, veckor... Men inte så.
Jag hade skrivit om M också, på den tiden vi bara hade msn-kontakt. Och jag hittade en sak som en vän sagt om mig, som var så himla fint och sant. Måste citera det igen.

"Du är som en randig tröja. Du är oftast så stark, det är de stora ränderna och sen kommer skörheten som de smala ränderna däremellan. Jag har nog aldrig träffat nån som är så både och, som du."

Min fina storebror by choice.

Nu drar jag till solen. Hejhej!