söndag 19 augusti 2012

Ett år sen

För ett år sen blev mitt liv fullkomligt uppochnervänt.
Världen tappade sin färg, allt blev svartvitt.
Vid den här tiden var jag på väg till Karolinska i en taxi för att få det absolut värsta besked jag någonsin fått. Att min lillebror blivit påkörd, fått sin hjärna i princip mosad och att han aldrig skulle vakna upp igen.
Jag har fortfarande, ett år senare, så svårt att förstå att det verkligen hänt på riktigt. Jag vill fortfarande sms:a honom när jag ser en häftig musikdokumentär på tv, jag tror fortfarande att jag kanske ska dyka på honom inne på söder. Jag ser honom fortfarande då och då.

För ett år sen förändrades mitt liv. Jag förändrades. Och jag kan helt ärligt säga att jag skulle ge nästan vad som helst för att det inte skulle ha hänt.

13 kommentarer:

Aurora sa...

Kram.

Anna tänker högt sa...

Det måste vara en känsla av att det inte är verkligt kan jag tänka mig. Den sitter säkert i länge länge.

Kram till dig!

Anonym sa...

KRAMKRAMKRAM!

Antoinette sa...

Tack för att ni finns. För att ni läser och kommenterar (och ses över ett glas vin, vad trevligt det var!).
Kram.

Anonym sa...

Stor kram!! Att du ser honom ibland, är nog en påminnelse till dig att han vakar över dig! :)

Aurora sa...

MYCKET trevligt!

Åsa sa...

Hur ser du honom, alltså är det som en förnimmelse eller tydligt..? Jag tror ju att man har ett liv efter döden och jag tror stenhårt på att det finns de som gått bort som vakar/ser till de kära som lever kvar, fint att höra att du upplever det. Kram!

Pettiwoman sa...

*Kramar om*

Independent sa...

<3<3<3

Anonym sa...

KRAM!

Antoinette sa...

Ni är fina <3
åsa, jag ser personer som ser ut som han, liksom. Inga spöken. men han har spökat lite, inte för mig, men för andra.

Åsa sa...

Jag förstår, och ursäkta om det var en plump fråga men jag vill så gärna tro att det faktiskt är så att man kan visa sig på olika sätt även när man inte finns med i den här världen längre.. :o/ Kram!

Antoinette sa...

Ingen fara! Kram!