Okej.
Jag stod upp för mig själv.
Jag sa till. "Det du sa sist gjorde mig ledsen". Jag kunde prata om det i normal ton. Jag tror jag fick fram vad jag menade. Vi pratade om det, hur det var menat, hur det togs emot.
Och jo. Jag kände mig jobbig. Jag har lite ångest över att det inte ska vara som vanligt, att jag ska anses vara för känslig, gnällig, whatever.
Men det är ok. För jag får vara sån. Om jag blir sårad får jag säga det.
Och det gjorde jag.
6 kommentarer:
Förstår dig! Man får ångest när man säger ifrån! Men det är bra att du gör! Det SKA du göra! Bättre att säga ifrån nu när det gäller, istället för att lägga det på vänt och så byggs det på av nya irritationer!! Är personen bra, så tar den det och respekterar dig!!
Ibland är det bra att säga ifrån...trots ångest, bara för sin egen skull. Att man sätter gränser verbalt för vad man tycker är okej eller inte.
Rätt gjort!
Det är knäppt det där, att man ska få sån ångest bara för att man säger ifrån, och då även i en lugn och "fredlig" ton. Men det var bra att du sa i från!!
Den där ångesten borde ju inte finnas. Tvärtom. Det är bra att du vågar säga vad du känner. Det är ju så det ska vara!
Jag är så stolt över dig! Du är så bra! Det är bra att stå upp för sig själv, det är att ta hand om sig själv! <3
Tack!!!
Ja, jag är stolt över mig själv, för jag är så jäkla feg i såna här lägen. Sväljer och sväljer också bara växer det inuti. Men den här gången fick det komma ut!
Heja mig!
Skicka en kommentar