11 månader

11 månader idag.
11 månader sen de stängde av maskinerna som fick min brors bröstkorg att röra sig upp och ner.
11 månader sen det mest oerhörda, orättvisa och allra allra värsta hände.

Om en månad är det ett år sen. Ett år. Det är så lång tid, samtidigt som det bara är en blinkning. Och det är så svårt, fortfarande är det så svårt, att tänka på att jag ska leva hela mitt liv utan att prata med dig igen. Utan att se ditt skäggiga leende, utan att irriteras av ditt dåliga humör när blodsockret föll. Utan att ha mitt andra ben, det som alltid skulle finnas där.

Och det får mig att vilja. Vilja leva. Jag sörjer dig till vansinne, men jag inspireras av dig, hur du var. Hur du såg människor, fick dem att känna sig betydelsefulla vid första mötet. Jag är inte du, men jag kan inspireras av dig. Och det kan få både mitt och andras liv att bli lite varmare, förhoppningsvis.

Jag lyckas inte hela tiden. Ibland glömmer jag, ibland tar tröttheten över. Men kanske minns jag, kanske orkar jag lite oftare än förr. Och kanske gör jag det lite mer för varje gång jag tänker på dig, pratar om dig, berättar om dig. Du inspirerar. Det gjorde du även när du levde, ska du veta, men nu känns det så väldigt väldigt viktigt att ta det vidare. Pay it forward, det som var du.

På mitt sätt.