ord, ord, ord

Mitt skrivande gör mig frustrerad!
Eller snarare, avsaknaden av skrivande. Jag tänker en massa, men jag har inte riktigt ro att sätta mig och skriva ner det. När jag väl gör det kommer orden ut och är platta. Meningsbyggnaden är klumpig, jag får inte fram det jag riktigt syftar på, det är tråkigt, tråkigt, tråkigt!
Hur kommer jag ur det här? För jag vill inte sluta skriva. Det är en ventil, ett sätt att kräkas ur mig alla knäppa tankar som snurrar därinne. Fast det gör jag ju inte nu. Vräker ur mig, alltså. Försöker jag hålla uppe en fasad? Vill jag vara intressantare och mer spännande än jag är? Är det därför jag inte får ur mig nåt nu? För sanningen är, jag är extremt ospännande just nu. Jag dejtar inte. Går inte ut så ofta. Orkar knappt göra något på vardagskvällar. Jag jobbar, tränar, sover, försöker tänka på maten (går sådär, damn you semla!).. Jag vet inte. Kanske är det det, att jag känner mig tråkig och därför inte orkar sätta mig vid tangenterna. Det blir ju så jobbigt då, att försöka tänka ut nåt smart och kvickt. Samlade tankar. Har jag ens några? Inte just nu ialla fall, för huvudet är full med snor. Säg aldrig aldrig orden "det var längesen jag var riktigt förkyld" till din chef. Dagen efter vaknade jag med täppt näsa och en vecka senare, still going strong! Idag känner jag mig sjukare än nånsin, kanske för att det är första dagen jag är hemma och verkligen låter förkylningsjäveln blomma ut.

Ska jag byta blogg? Flytta? Börja på ny kula? Det kanske hjälper mig att komma ur skrivkoman. Hitta ett nytt uttryckssätt?

Jag har gått upp typ ett kilo. Inte så farligt kanske, jag har ju trots allt gått ner tre, men ändå. Jävla semmeltider. Jävla dåliga karaktär. Jävla förkylning som gör att jag inte kan gå till gymmet och svettas bort semmelgrädde och mandelmassa. Börjar bli sugen på att dejta lite igen, men känner mig för tjock. Jag vet, det är löjligt. Jag är inte fet, jag har några pluskilo som ska bort och jag kan ju för fasen se till att få bort dem samtidigt som jag dejtar. Och om jag skulle träffa nån som då inte vill ha mig för att jag är lite fluffig, ja då var han väl inte rätt och yada yada yada. Men det handlar om självförtroende, det förstår ni säkert. Jag vill känna mig snygg när jag dejtar. Eller vadå, jag vill känna mig snygg, punkt.

Kanske är det här rätt sätt. Bara babbla ur mig. Skita i att få det intressant eller skrivet på nåt snyggt sätt, bara vräka. Stapla ord.

Jag vill verkligen träffa nån nu. Vill vara ett sammanhang. Varför är det så svårt för vissa (mig!) när andra bara trillar in i förhållande efter förhållande? Jaja, jag fattar. Det är mig det beror på. Fan, jag önskar att jag var sådär att jag kunde bli förälskad i allt och alla, att en förälskelse inte var så farlig och stor och världsomvälvande. Men jag är så jäkla borderline när det kommer till sånt. Antingen blir jag inte kär, förälskad, whatever, och då måste jag avsluta det snabbt som satan, annars får jag ont i magen. Det händer ju oftast, då. Om jag däremot blir intresserad, vilket jag för övrigt vet nästan på en gång, då blir jag besatt istället. Ingen kaninkokerska, inte så, men jag har svårt att släppa tankarna på föremålet för mina känslor. Vad gör han, vad tycker han om mig, varför messar han inte, vad menade han med det där.. Åh, jag blir trött på mig själv bara jag skriver det. Sen hänger det kvar så länge också. Jag menar, han i somras. Jag tänker fortfarande på honom ibland. Det blev ju inte ens nåt på riktigt, så ni förstår ju. Okej, det kan ju handla om att jag inte träffat nån sen dess, som jag kunnat tänka på istället, men ändå. Lite är det väl för att han dumpade mig och inte tvärtom. Jag har svårt för att bli dumpad.

Förkylningen måste försvinna nu, jag behöver träna. Träningen är bra, snurrar upp alla långa tankevindlingar som snurrat ihop sig därinne. Eller tillåter mig att inte tänka alls. Det är också bra ibland.