MRB

Mage, Rumpa, Ben. 55 minuter i ett helt vansinnigt tempo.
Och sen 55 minuter poweryoga på det.

Jag är glad om jag lyckas kravla mig upp från madrassen imorgon...

Att göra eller inte göra...

Jag slappar bort semesterdagarna och det är skönt.
Igår tillbringade jag stora delar av dagen på balkongen, idag har det mest blivit framför datorn. Det har åskat och haglat i omgångar, så jag kunde lika gärna sitta här och lägga in noter i finale, så blir det gjort.

Lite "göra ingenting"ångest får jag. Litegrann. Inte så mycket, även om jag verkligen skulle vilja komma ut och göra mer. Vet inte riktigt med vem, bara. De flesta verkar bortresta eller upptagna, eller så synkar det bara inte. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra heller. Eller jo, det vet jag. Jag vill:

• gå på Grönan
• åka ut i skärgården
• gå på spökvandring
• åka turistbuss

För att nämna några exempel.
Men vi har ju augusti kvar och det finns ju helger. För att inte tala om att jag jobbar halvtid.
Och en sak är säker. jag mår inte bättre av att sitta och ha ångest för att jag bara sitter. Så, nu tänker jag njuta av det. Så kanske jag gör nåt annat imorgon.

take it or leave it, I guess..

Okej.
Jag stod upp för mig själv.
Jag sa till. "Det du sa sist gjorde mig ledsen". Jag kunde prata om det i normal ton. Jag tror jag fick fram vad jag menade. Vi pratade om det, hur det var menat, hur det togs emot.

Och jo. Jag kände mig jobbig. Jag har lite ångest över att det inte ska vara som vanligt, att jag ska anses vara för känslig, gnällig, whatever.
Men det är ok. För jag får vara sån. Om jag blir sårad får jag säga det.

Och det gjorde jag.

Hej pensionär!

Fredag och här sitter jag.
Fast inte så länge till, för jag är trött som bara den.
Inte har jag gjort nåt av det jag tänkte heller. Som att betala räkningar och så.

Men det är en dag imorgon med. Då ska jag grilla, har jag tänkt.
Nu ska jag sova.

Respekt

Jag blir lite ledsen.

När mina förslag tas emot med tveksamhet, när det känns som om jag tas för given. När allt annat känns viktigare än jag.

Då svider det till inne i bröstet och jag blir ledsen.

Det blir för likt hur det var, hur jag inte vill att det ska vara. Så samtidigt, i ledsenheten, så blir jag glad att det inte är så. Och att det inte ska få bli så igen. Inte med nån jag ska dela mitt liv med.

Respekt.
Det är det det handlar om.
Respekt och välvilja.

lite lättare

Närmare bestämt 1,1 kilo.
Helt okej start.

Den här dagen blev sådär oplanerat full. Originalplanen var att dra ut i skärgården med en tidig båt och njuta av fint väder, men jag somnade så sent igår att jag gav upp tanken direkt. Tänkte sova ut istället. Där fick jag dock tji, för strax efter åtta plingar det i telefonen och M står utanför och vill dricka kaffe. Hann ju vakna till på den stunden vi pratade, så han fick komma upp och dricka kaffe med den sömnsvullna, rufsiga figur som var jag.
Han såg mina vv-grejer och jag berättade att jag börjat. "Jag tycker du är fin som du är" säger han. Mm, det är ju fint, tack och sådär, men jag gör ju det här för mig, inte för honom eller nån annan. Vill orka mer, vill komma i mina kläder, vill gilla att köpa nytt och se mig själv i spegeln.
Senare, när jag solade på balkongen, ringde min fd styvfar. Han var i stan, skulle åka ut till min brors plats och undrade om jag ville luncha sen, så det gjorde vi.
Vi pratar inte så ofta, han och jag. Han lämnade min mamma på ett lite fult sätt, men han är egentligen ingen dålig människa. Bara ganska så trasig.
Det blev i vilket fall en trevlig lunch.

Sen var det vv-dags, efter det middag och sen en promenad.
Och imorrn ska jag jobba. Hoppas på mycket folk!

I augusti

Det är inte så lätt att komma igång och vara social, märker jag.
Folk har liksom glömt att man finns, så man måste påminna dem.
Jag jobbar på det.
I augusti
Så sa vi igår, L och jag. I augusti. Då kommer värmen, då ska vi socialisera oss, orka vara ute och parta, komma loss! Öva på att flirta, jag har ju glömt hur man gör! Har med viktuppgången att göra också, det vet jag ju. Svårt att flirta när man känner sig tjock och ful. Jäkla självuppfattning. Men, det har jag tagit tag i. Så allt blir bra.
I augusti.

Fast nuet är helt okej.
Jag softar, sover utan sömntabletter, tränar, planerar min mat. Röjer hemma. Både soffan och sängen är borta nu, så jag hoppas att farmorsarvet kommer snart så jag kan köpa nytt!

Farmor har alltså inte dött, utan bara bestämt sig för att dela ut arvet i förtid. Inga astronomiska summor, men tillräckligt för att jag ska kunna köpa säng och soffa och samtidigt kunna spara en väsentlig del.

Jag håller på att fila på en liten hemsida också, till farmorsfiltarna. En enkel blogghemsida blir det, bara så man kan hänvisa folk, ha prisinfo och bilder. Jag ska åka ner och hämta filtar, i augusti.

I augusti.
Fan vad bra det ska bli.

Njuta av nuet!

Älskar min balkong.
Det här är lätt en av de allra bästa grejerna med att ha bytt lägenheten på söder mot förorten.
Balkong. Solstol. Soldag. Kaffe. Ljudbok. Tunna moln.

Jag passar på att njuta av den här dagen, för vem vet om vi får många fler. Städa och röja kan jag göra när det regnar.

Hemmakväll

Som så många andra kvällar.

Det här med att socialisera sig ligger fortfarande i startgroparna, får man väl säga.
Men jag känner fortfarande av inflammationen i axeln och den gör mig trött och seg.
Hela jag är liksom orkeslös, kroppen ömmar och jag blir både rastlös och helt off.
Lite kan det ju vara för att det bara är några dagar kvar till mens också. Humöret är definitivt påverkat i alla fall. Jag läcker som ett såll, för allt. Igår kom M förbi och sa att jag verkat ur balans senaste tiden och då var det ju kört. Allt är liksom antingen väldigt fint och då gråter jag för det, eller så påminner det mig om brorsan och då... Ja. Förståeligt, visst, men jävligt jobbigt.

Imorgon ska jag i alla fall kanske ut. Vore kul att komma ut och se annat än väggarna här hemma, även om jag trivs med dem.

11 månader

11 månader idag.
11 månader sen de stängde av maskinerna som fick min brors bröstkorg att röra sig upp och ner.
11 månader sen det mest oerhörda, orättvisa och allra allra värsta hände.

Om en månad är det ett år sen. Ett år. Det är så lång tid, samtidigt som det bara är en blinkning. Och det är så svårt, fortfarande är det så svårt, att tänka på att jag ska leva hela mitt liv utan att prata med dig igen. Utan att se ditt skäggiga leende, utan att irriteras av ditt dåliga humör när blodsockret föll. Utan att ha mitt andra ben, det som alltid skulle finnas där.

Och det får mig att vilja. Vilja leva. Jag sörjer dig till vansinne, men jag inspireras av dig, hur du var. Hur du såg människor, fick dem att känna sig betydelsefulla vid första mötet. Jag är inte du, men jag kan inspireras av dig. Och det kan få både mitt och andras liv att bli lite varmare, förhoppningsvis.

Jag lyckas inte hela tiden. Ibland glömmer jag, ibland tar tröttheten över. Men kanske minns jag, kanske orkar jag lite oftare än förr. Och kanske gör jag det lite mer för varje gång jag tänker på dig, pratar om dig, berättar om dig. Du inspirerar. Det gjorde du även när du levde, ska du veta, men nu känns det så väldigt väldigt viktigt att ta det vidare. Pay it forward, det som var du.

På mitt sätt.

home sweet home

Jo, jag är hemma igen.
Det var en fin resa. Lite jobbig ibland, men jag intalar mig att det är okej att det inte var tjo och tjim hela tiden. Att hälsa på kusinerna var ett genidrag. Tills nästa resa vi gör, jag och mamma, ska jag se till att planera dagarna nästan i detalj. Det är när det blir dötid som det blir jobbigt, märker jag. Det där; "vad vill du göra?" "Jag vet inte, det spelar ingen roll, vad vill du göra?", det är det som får mig att vilja krypa ur skinnet.
Och det går ju faktiskt att göra något åt.

Annars mår jag bra. Jag är ledig mer än jag jobbar (och jobbet är faktiskt mest kul) och har rensat en massa hemma. Tvättar fönster. Oj, vad man ser bra ut nu. Mer rensning står på schemat. Sen har jag fortfarande ont i axeln och jag känner mig tjock och oattraktiv, vilket resulterar i ett sämre socialt liv och definitivt jävligt dålig dejting. Typ obefintlig.
Idag tog jag dock tag i saken och gick med i Viktväktarna. Det enda som bevisligen funkar för mig, för det är enda sättet jag gått ner ordentligt. Det där med att hålla koll, att gå på möten och väga sig. Träffa andra i samma situation. Det funkar för mig, så nu gör jag det. Dessutom gillar jag att det fortfarande handlar om att göra av med mer än man stoppar i. Grundläggande liksom, inte massa tjafs med smör på ostskivor och skit. Ät allt, men lagom, och rör på dig. Så enkelt och så svårt. Men nu ska det bli av.

Nu regnar det och solen skiner. Så underbart ologiskt!

Jag har hunnit med att springa på Ikea också. Det ska ju shoppas lite för arvet, som lilla farmor delar ut nu i sommar. Hälften ska direkt in på fondsparkontot, men ny säng, ny soffa och en garderob ska jag unna mig. Idag lade jag ut annonser. Gamla sängen säljer jag för en femhundring, soffan skänker jag mot hämtning. Inom två timmar hade jag två svar på varje annons, så det blir kanske till att sova på madrass några dagar. Nåja, hellre det än att bo med dubbla möbler. Gillar inte att slänga hela saker heller, så det här blir win-win.
I vilket fall är soffor provsuttna, sängar provlegna och garderob uttittad. Nu är det bara att vänta tills pengarna kommer in.

Så ser läget ut just nu. More or less.

Mellanlandning

Är hemma och landar mellan resor.
Har nyss varit och mött mamma inne i stan, nu är hon ute och promenerar och jag ska vila en stund. Jag är så väldigt trött, vet inte om det är nåt slags semesterfilter som slagit på. Eller kanske det att jag umgåtts med tre andra personer 24/7, visserligen bara i tre dagar, men ändå.
Helgen var i alla fall riktigt lyckad. I korthet bestod den av; sång, mat, show (halvfullt på fredagen, fullt på lördagen och fantastisk respons), bad, glass, myggbett och massor av självförtroendeboost. Väldigt, väldigt bra.
Nu ska jag som sagt vila en stund, sen är det tvättstuga och ompackning till 5 dagar i London.
Blir nog inte så tokmycket bloggat därifrån, så.. Ha det bra så länge!

Ny attityd!

Jag är ju, som jag tidigare skrivit, alltid lite nervös när jag ska resa med min mor.
Det är på något sätt som att jag regriderar när det bara är hon och jag. Alla mina dåliga sidor kommer fram. Jag blir lättirriterad, jag ältar saker, jag har kort tålamod, jag snäser.. Ibland är jag till och med medvetet elak. Sen ångrar jag mig direkt och får dåligt samvete och blir ledsen.

Nu däremot, nu ska det bli ändring. Grejen är ju att jag gått in i de här resorna och umgänget med en rädsla och en tanke om katastrof. Klart det inte blir lyckat då. Så jag byter attityd.

Vad mysigt det ska bli att få umgås i några dagar med min mamma, vi som ses så sällan! Att verkligen få rå om varandra och göra nåt kul ihop! Och om vi blir trötta på varann så är inte resan förstörd för det! Då är det ok att ta en paus, gå en promenad själv eller hitta på något annat, för att sen orka hänga igen.

Så blir det!

Fina Filten!

På begäran, en av farmors fina filtar...
Jag ska åka och hämta fler, finns ju i många färger, och då ska jag ta bättre bilder.

lätt som en heliumballong

Nu är alla skulder och krediter avbetalade och av lånet finns inte mycket kvar. Knappt att det räcker till nån resa, beror på hur långt och hur länge. Hade ju hoppats på ny (billig) soffa eller säng, men det får nog vänta.
Nåja.
Huvudsaken är att jag är hyfsat skuldfri. Eller i alla fall bara har en skuld.
Jag passade på att betala bort lite skulder till kören, som jag dragits med också. Så skönt att slippa tyngas av allt det där! Som Feng Shui för själen.
I och med detta, plus det faktum att jag bytte telefon och abonnemang nu, så kommer mina utgifter varje månad att minska med ca 2000 kr. Helt okej, med tanke på min jobbsituation i höst. Lägg då till 3000 kr varje månad för kusininneboende, att jag ska sälja farmors vackra handvirkade filtar på marknad, samt extrajobb i fina MZ's butik, så känns livet rätt okej. Jag kanske klarar mig, trots allt. Trots att jag inte har ett heltidsjobb.
Kanske är dags att puffa lite solosångjobb igen, dessutom? Om jag nu ändå ska vara kreativ och försöka få in jobb på flera olika sätt, menar jag...