Sitter i soffan hemma hos J. En katt på armstödet, en katt till höger om mig. Nyss var han till höger i knät, vilket jag nog aldrig trodde skulle hända. Jag börjar bli accepterad.
Om en liten stund åker jag och hämtar J. Han har precis eliminerat min sista möjlighet att bli förälder. Eller, det där lät ju dramatiskt. Inte desto mindre är det sant. "Är du ok med det?" frågade faderskapet, när han fick veta. Och ja, jag är faktiskt det. Har nog aldrig sett mig själv som mamma, har mest tyckt att det verkar läskigt. Det finns annat i livet. Fast visst kan jag känna ett litet stygn av.. nyfikenhet. Nu får jag aldrig veta hur det kunde ha varit.
Men det är lugnt. Vi har ju katterna.
3 kommentarer:
Gu vad dramatiskt. Skulle aldrig våga själv. Men vet man så vet man, antar jag!
Oj, det lät verkligen dramatiskt. Är det ändå ett gemensamt beslut?
Jag har skrivit om det i nyaste inlägget :)
Skicka en kommentar