Ibland blir de så tydliga, mina svårigheter. Det här med att inte vilja visa sig svag, därför att jag tror att jag inte ska bli omtyckt då. Att jag bara duger när jag är glad och enkel.
Igår med J. Det började redan på väg hem, med att han inte höll med mig om nån grej. Det måste han absolut inte göra, men med PMS i kroppen är det inte så enkelt. Sen höll det liksom i sig och nånstans bröt det loss och tårarna rann. Vad gör han? Han tittar på mig och säger frågande: PMS? Jag nickar och han håller om mig och viskar att han ska ta hand om mig.Jag ber om ursäkt för att jag är knäpp och han säger att jag inte har nåt att be om ursäkt för, det där rår jag ju inte för.
Och ändå, ändå säger demonerna att jag inte ska vara säker. Men jag väljer att skita i dem. Ikväll ses vi inte, han är på spelkväll och jag har haft aw med kollegor och det blir smidigare att han kommer till mig imorgon. Och det är ok. Mer än ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar