Han som får stanna

Och sen kommer han hem till mig på lördagskvällen med en ros. Bara sådär. Jag tror jag behåller honom.
Idag har jag repat hela dagen med kvartetten. Roligt, fnittrigt, svårt och härligt. Hemma en snabbis och snart åker jag till J, som väntar med entrecot och sötpotatis i ugn. Sa jag att jag behåller honom?

Skämt åsido. Sån jäkla tur. Äntligen.

Den där osäkerheten

Ibland blir de så tydliga, mina svårigheter. Det här med att inte vilja visa sig svag, därför att jag tror att jag inte ska bli omtyckt då. Att jag bara duger när jag är glad och enkel.
Igår med J. Det började redan på väg hem, med att han inte höll med mig om nån grej. Det måste han absolut inte göra,  men med PMS i kroppen är det inte så enkelt. Sen höll det liksom i sig och nånstans bröt det loss och tårarna rann. Vad gör han? Han tittar på mig och säger frågande: PMS? Jag nickar och han håller om mig och viskar att han ska ta hand om mig.Jag ber om ursäkt för att jag är knäpp och han säger att jag inte har nåt att be om ursäkt för, det där rår jag ju inte för.
Och ändå, ändå säger demonerna att jag inte ska vara säker. Men jag väljer att skita i dem. Ikväll ses vi inte, han är på spelkväll och jag har haft aw med kollegor och det blir smidigare att han kommer till mig imorgon. Och det är ok. Mer än ok.

nuläge

Vi är fyra i kön just nu. Jag antar att det betyder att tre stycken måste komma på att de egentligen inte vill ha lägenheten, fast de tackat ja. Jag har inte så stora förhoppningar längre, men då kommer det väl nåt annat. Utan husvagnskök.
Annars är det mycket, som vanligt. Mycket på jobbet, mycket med sången. Julkonsert, hur fasen ska vi hinna få ihop det? Men på nåt konstigt sätt gör vi alltid det ändå. En härlig svampinfektion på grund av alla penicillinkurer och x antal uppgångna kilon. Men jag kan i alla fall träna igen.

visning

Okej, så lägenheten var väl kanske inte världens finaste. Nyrenoverad, visst. Eller under renovering, egentligen. Allt verkar bli väldigt vitt och fräääscht, utom ett rum. Köket. All inredning är i trä. Det ser lite ut som inuti en husvagn, som en annan sökande sa. Ganska ont om garderober, rätt fula golv utom i vardagsrummet, ingen hiss och balkong ut mot vägen. Förhoppningsvis eliminerar det de andra sex sökanden som var på visningen, för får vi den så tar vi den. Trots köket.

Man kan ju hoppas att de andra med lång kötid inte vill slösa bort sina år på en trea i förorten med husvagnskök.. Håll alla tummar nu tills på måndag!

Träning och lägenhetsvisningar

Jag har inte kunnat träna sen jag kom hem från Vegas, på grund av den där eländiga förkylningen, och det gör mig obalanserad och lat. Jag behöver träna för att må bra. Att jag lagt på mig de där kilona jag tappade i våras, gör ju inte saken bättre. Men, i måndags fick jag äntligen svettas lite! Jag var så sugen på att skita i det för att istället sitta i soffan och slöa, men det gjorde jag inte. Fördelen med dyra PT-timmar, det motiverar. Jag gick dit, körde så hårt jag förmådde, svettades och led. Och njöt. För trots att jag knappt kan gå nu, så är kroppen så glad att ha fått röra sig. På fredag blir det intervaller på löpbandet, direkt efter jobbet. Jag längtar, även fast jag vet att jag kommer vilja åka hem. men det ska jag inte!
Imorgon ska vi på en lägenhetsvisning. Det är ungefär i samma område jag bor i nu, lite längre ut. Jag är nummer 24, så det är väl inte så himla troligt, men man vet aldrig. Har man stått lika länge som jag, har man förmodligen en rätt ok bostad. Frågan är, har folk med längre kötid än jag, lust att offra den för en lägenhet i förorten? Vi får se.

Kärlek och lite pessimism

Årets tröttaste vecka, helt klart.

Det händer inte så mycket, det är väl den största anledningen till att jag inte skriver. Jag jobbar, hänger med J, sjunger (och repar lite för lite på nya låtar). Hinner inte riktigt med när livet rusar förbi. Träningen ligger fortfarande på is, eftersom förkylningen från helvetet inte ger med sig. Addera blåskatarr till det, oh joy. Tur att jag gillar tranbärsjuice.
Igår var vi på skräckfilmskväll lite spontant. Lite kul, eftersom en släkting var med i en av filmerna, så då fick jag krama lite på henne och hennes mamma. Sista filmen orkade vi inte se. Vi åkte hem och på vägen sa han att han älskade mig. Lite sådär i förbifarten, men ändå.

Vad har jag annars att berätta? I måndags satt jag på ett pendeltåg i tre timmar. När vi slutligen fick klättra av hade jag turen att få skjuts med en vänlig dam. Måste komma ihåg att det finns vänlighet och vettiga människor, särskilt en dag som denna.
Fast jag ändrar inte min profilbild. Kan inte se hur det hjälper nån i Paris. Tänker mycket på världen dock, tänker och förskräcks. Och är nånstans lite lättad över att jag inte behöver uppfostra ett barn i den värld vi har nu, för jag tror allvarligt att mänskligheten kommer lyckas köra den i botten.

En vecka till

Ännu en vecka har gått.
Jag pendlat mellan att känna mig ok, till att känna mig totalt misslyckad på jobbet. Funderar över att jag kanske tillåtit mig att vara lite för mycket kollega och inte tillräckligt mycket chef. Nackdelen med att vara både och och dessutom ha gamla chefen kvar, som just kollega. Jag tror jag måste vara mer chef nu. Min ledarstil är ju ganska laid back, jag vill gärna att folk ska ta sitt ansvar och känna sig delaktiga, men jag inser också att jag nog varit lite för laid back. Nu är det dags att jag börjar sätta min egen stämpel på verksamheten. Men, som J sa (det är så skönt att ha nån att bolla med, nån som är på min sida no matter what), jag får göra det pö om pö. Kan inte bara plötsligt börja peka med hela handen. På måndag ska jag göra en plan. Det får kanske bli några extratimmar på jobbet nu fram till jul, men det tror jag det är värt.

Men åh, vad skönt det var med fredag igår! Vi gick på bio, kulturbio med kulturreklam och sju andra i salongen. Mycket trevligt. Bra film var det också. Efteråt gick vi och åt finhamburgare och pratade om hur relationer ska vara. Sen åkte vi det jäkla pendeltåget hem till honom.