En mil!

Jag vet inte om det var färgmatchningen, att jag vilat mig iform på grund av ryggpaj, eller helt enkelt envishet, men jag SPRANG HELA MILEN! Till och med den vidriga backen från Djurgårdsbron förbi Berwaldhallen och Radiohuset sprang jag. Sen började jag spurta alldeles för tidigt, eftersom jag trodde att de stora, uppblåsta bananerna var mål. Det var det inte. Det var skitlångt kvar. Eller kanske 100 meter, men det var lätt de jobbigaste 100 metrarna nånsin.
Jag sprang förstås jättelångsamt, ungefär som vanligt när jag är ute och springer, men jag ville inte pressa, eftersom jag inte visste hur ryggen skulle reagera. Den mådde skitbra fram tills ungefär 8km-markeringen. Då började det göra ont på vänster sida i uppförsbackarna och på höger sida i nerförsbackarna. Jag tänkte att det väl jämnar ut sig och fortsatte springa.
I vilket fall, jag sprang hela vägen in i mål och det är jag galet stolt över.
Intressant förresten, det här med vad man nojar över i såna här lägen. För mig var det kisseriet. Jag hade druckit ganska mycket vatten på morgonen, men slutat vid 12, alltså två timmar innan start. På det sättet visste jag att jag skulle ha en sjysst vätskenivå, men hinna göra mig av med överskottet. Man är väl van vid tävling, liksom. Problemet är bara att när jag tävlar i sång är jag på scen i 7 minuter. Man kan alltid hålla sig i 7 minuter. Det tar inte 7 minuter att springa en mil. Jag passade på att besöka bajamajorna när jag kom till Gärdet. Ca 30 minuter senare står jag i startfållan och tänker; Är jag inte lite kissnödig ändå? Bestämmer mig för att strunta i det. Startskottet går och efter en km; Jomen nu är jag nog kissnödig! Bestämde mig återigen för att strunta i det och vet ni.. Jag var ju för fasen inte kissnödig! Inte så att jag behövde göra nåt åt det. Det fanns en bajamaja på halva vägen, men kön var skitlång och att stanna fanns inte på kartan.  Sen kissade jag i alla fall inte förrän jag kom hem till pappa på grillmiddag, ganska långt senare.
Nu är jag hemma. Proppmätt efter sill, grill och äppelpaj, lite lagom smålullig och vansinnigt trött i benen.
En mil. Vilken grej!