M messade förut och frågade om jag är upptagen på lördag. Jag kom på mig själv med att svara lite svävande och funderade på varför. Vill jag inte träffa honom?
Sen kom jag på det. Jag är livrädd för att han ska vilja presentera mig för henne. Att vi ska hänga, ta en öl, whatever.. Jag fixar inte det än, det funkar inte. Jag är fine med att han är kär och lycklig, jag är faktiskt det nu. På avstånd. Men att sitta där, mittemot, och se min gamla föralltidsingelkompis vara alldeles nykär och idiotlycklig. Med nån som jag har tyckt varit DUM i huvudet och ganska patetisk i över ett år (jaja, jag vet, man ska inte döma och allt det där, men jag vet lite för mycket. Och ja, jag kan ändra åsikt och kommer säkert att göra det också, men så känns det just nu!). Nej, sorry. Klarar inte riktigt lyckliga par just nu. Min lilla avundsdjävul uppe på axeln skulle spricka, alternativt bli så tung att jag får ryggskott och det har jag inte tid med. Orkar inte vara den där glada, roliga (alternativt bittra och sorgliga) singelkompisen.
Sen visade det sig att han inte hade nån speciell avsikt med sin fråga, han "bara undrade". Så, much ado about nothing, I guess..
4 kommentarer:
Förstår dig! Men sen den där M... Jag tror ju det blir ni liksom..
Hahaha! Jag tvivlar starkt på det, särskilt efter att fått höra vilka tvivel och nojor han har även nu, när han fått den han trånat efter i två år.. Vi är jättebra som kompisar, skulle tyvärr inte funka lika bra som par :)
Det är svårt det där... Att vilja vara glad för någon men samtidigt känna sig väldigt ensam. Men alla singlar känner ju likadant – alla hoppas på att de inte blir den sista singeln att träffa någon.
Det är galet svårt, särskilt när det gäller honom. Å andra sidan hjälper det mig att få lite fire in the ass, att faktiskt göra nåt åt hela den här singelsituationen. Det har ju varit ganska bekvämt ändå, att ha nån att messa med, hänga med, tom semestra med. Men, nu är det dags att stå på egna ben.. :)
Skicka en kommentar