Avund

Så många tankar nu. Om allt.
Det känns som om jag tappat mig själv lite. jag är inne i nån slags dålig självkänsla-snurr, som är jävligt jobbig. Känner mig ful, tjock och trist. Inte hela tiden, men mer än vanligt, eller det som varit vanligt ganska länge nu. Det känns som att så mycket gungar. Jag fick veta veta idag att en av dem jag sjunger med ska flytta. Till USA. Vi har sjungit ihop i 6 år, förstår ni? Det är som att göra slut. Och vad gör vi som är kvar? Hittar en ny? Jag vet inte. Vi vet inte.
Och så M. Jag är glad för hans skull, men samtidigt lite bitter för att jag aldrig nånsin kan få vara den som hinner först. Att alltid vara den som är kvar. Vi pratade om det idag. Han var mitt alibi, så länge han var singel kunde jag också vara det men nu när han har fått det han allra helst vill ha.. Som sagt, jag är glad och jag tycker att han förtjänar det, men jag tycker att jag också gör det.
Och så helgen. Det har gått bra, särskilt med tanke på omständigheterna, men inte bäst. Ingen toppning, inget buzz. Det var andras år i år och va fan, det är ok, egentligen! Och ändå, jag tappar det. Tror att ingen tycker jag är bra, att jag inte duger till.

Avund.
Det är min dödssynd.
Avundsjuka människor är dåliga människor. Man får inte vara avundsjuk. Man ska unna andra framgång och lycka och missförstå mig rätt, det gör jag! Jag önskar inte att det ska gå dåligt för nån, men kan det inte bara få gå bra för mig också?

Naturligtvis känner jag mig ännu sämre för att jag inte kan vara helt odelat glad. För att jag är avundsjuk. Spiralen är igång.

Fördelen nu är väl att jag vet hur det funkar och jag vet vad jag kan göra för att komma ur det. Jag ska bara göra det också.