komma hem och landa

Jag vet inte ens om ni läser här längre?

Det känns lite så idag. Ensamt. Jag känner mig ensam.
Och det är jag väl inte. Egentligen. Men det känns så ibland och idag är ibland.
Det var när min bror dog som det kändes riktigt så enormt stort och ihåligt ensamt första gången. Jag har känt mig ensam innan, men aldrig så. Jag förlorade ett ben den där augustidagen 2011, jag är enbent sen dess och ibland tappar jag balansen. Att jag är HSP gör inte saken lättare, även om det är ett faktum som jag faktiskt oftast gläds åt. Jag gillar att känna, det var så många år jag åt medicin för att inte göra det. Fast ibland är det lite mer av ett jävulskap och det blir extra tydligt när jag blir utsatt för pyskisk stress av olika slag. Till exempel att resa bort i över en vecka med en vän som jag är väldigt olik.

Vi har faktiskt haft en härlig vecka på jättemånga sätt. Han är en av få som jag riktigt kan bråka och tjafsa med utan att vara direkt orolig för att han inte ska tycka om mig längre. På något konstigt sätt vågar jag lita på att han ska finnas kvar, kanske för att jag själv tycker att han är så galet jobbig ibland och ändå tycker så mycket om honom. Ibland är han helt enkelt verkligen en man som heter Ove.
En sak som är grymt säker efter denna vecka är att jag inte är kär i honom och att jag inte vill vara ihop med honom. På riktigt. Jag kan fortfarande bli lite avis på alla hans brudar, kanske särskilt på den där han är olyckligt kär i, som faktiskt inte förtjänar det, men inte på ett kärlekssätt.
I vilket fall.
Vi har solat, åkt en massa buss, shoppat druckit vin (jag) och öl (han) samt ätit god mat. Jag har lyckats med konststyckena att bränna hårbotten, öronen, få soleksem och tvättbjörnsbränna, vilket får mig att inse att jag åker på solsemester för sällan. Jag har helt enkelt ingen rutin. Vi har bråkat eller tjafsat minst en gång om dagen, men skrattat väldigt mycket också. Jag har läst ut fyra böcker och badat i medelhavet.
Jag tycker att det är skönt att komma hem, för jag vill komma igång med livet igen (man hinner tänka så mycket när man är ledig sådär), men samtidigt ville jag vända på klacken när vi landade på Arlanda. Det är skönt att vara i bubblan.
Nu har bubblan spruckit och det finns inget mer tröstlöst än att försöka laga spruckna bubblor. Tur att det kommer nya.
Nu ska jag jobba, gå ner i vikt, på allvar, komma igång med träningen, sjunga och flörta. För nu vill jag bli kär, eller minst förälskad. Och jag tänker att när jag nu lyckades så bra när jag föresatte mig att ha mera sex, så kanske jag kan lyckas med det också, om jag vinnlägger mig om det.

Det känns helt okej med lite vardag igen. Det känns till och med bra.
Särskilt efter att ha fått skriva ur mig. Det lättar ju liksom alltid då. Skriva och träna, tänk att jag glömmer det?
Att få landa lite här hemma känns också jäkligt skönt. Vi kom hem halvtolv inatt, sen har jag jobbat hela dagen, det blir liksom lite jetlag fast inte i tid.. Och ibland när jag landar så dunsar jag i rätt hårt, jag gjorde det nu.
Tur jag vet hur jag lagar mig nuförtiden.

Och nu mår jag bra igen. Faktiskt.