depp

Jag önskar bara att det kunde få vara rättvist. Att all skit man genomgår ska mynna ut i nån slags belöning.
Vet inte vad det är. Våren, ljuset, men jag känner mig så låg. Låg och ensam. Vilket egentligen inte stämmer och jag vet det. Men grejen med det här dåliga måendet är att det inte är logiskt, alls. Så jag känner mig ensam, jag är ledsen, det känns som att jag aldrig kommer att träffa nån, jag har ont i höften och skräp.

Fast sen drog jag ut och sprang, trots ont i höften och då kändes det lite bättre. Träning, vilket jäkla lyckopiller. Nu känns det rejält i höft och fot, men det var det värt.