Oj Då

Det var faktiskt inte meningen.
Jag hade bara så himla ont i magen. Tänkte inte klart. Kunde liksom gjort vad som helst för att bli av med ontet. Till exempel ta alldeles för många och alldeles för starka värktabletter.
Så jag blev alldeles yr och illamående. Svag och lite sådär förvirrad. Ontet försvann visserligen någorlunda, men jag har sovit grunt och drömt märkligt. Ville ta en sömntablett för att få vila, men vågade inte. Det var nog tur. Idag har jag varit helt färdig, liksom febrig fast utan feber. Jobba var ju bara att glömma.

Så jag förstår att det kan bli för mycket, helt utan mening. När man blir desperat, när det gör ont så man inte vet vart man ska ta vägen. Vad som helst för att slippa smärtan, liksom.
Nu gick det ju bra. Imorrn är jag nog helt ok igen.

kvinna!

Ibland vill jag bara byta kön. Cirka en gång i månaden ungefär.
Så jävla ont, jag blir galen! Det är orättvist. Myomhelvete och skit.
Det blir väl inte bättre heller av att jag sköt upp mensen, för att slippa ha den hela Spaniensemestern. Gulkroppshormon, som gav mig pms en vecka extra och snäppet ondare nu. Inget jag kan rekommendera och inget jag tänket göra om. Då tar jag nog hellre skiten de dagarna det gäller.

Så, fortfarande tycker jag ganska synd om mig själv.

komma hem och landa

Jag vet inte ens om ni läser här längre?

Det känns lite så idag. Ensamt. Jag känner mig ensam.
Och det är jag väl inte. Egentligen. Men det känns så ibland och idag är ibland.
Det var när min bror dog som det kändes riktigt så enormt stort och ihåligt ensamt första gången. Jag har känt mig ensam innan, men aldrig så. Jag förlorade ett ben den där augustidagen 2011, jag är enbent sen dess och ibland tappar jag balansen. Att jag är HSP gör inte saken lättare, även om det är ett faktum som jag faktiskt oftast gläds åt. Jag gillar att känna, det var så många år jag åt medicin för att inte göra det. Fast ibland är det lite mer av ett jävulskap och det blir extra tydligt när jag blir utsatt för pyskisk stress av olika slag. Till exempel att resa bort i över en vecka med en vän som jag är väldigt olik.

Vi har faktiskt haft en härlig vecka på jättemånga sätt. Han är en av få som jag riktigt kan bråka och tjafsa med utan att vara direkt orolig för att han inte ska tycka om mig längre. På något konstigt sätt vågar jag lita på att han ska finnas kvar, kanske för att jag själv tycker att han är så galet jobbig ibland och ändå tycker så mycket om honom. Ibland är han helt enkelt verkligen en man som heter Ove.
En sak som är grymt säker efter denna vecka är att jag inte är kär i honom och att jag inte vill vara ihop med honom. På riktigt. Jag kan fortfarande bli lite avis på alla hans brudar, kanske särskilt på den där han är olyckligt kär i, som faktiskt inte förtjänar det, men inte på ett kärlekssätt.
I vilket fall.
Vi har solat, åkt en massa buss, shoppat druckit vin (jag) och öl (han) samt ätit god mat. Jag har lyckats med konststyckena att bränna hårbotten, öronen, få soleksem och tvättbjörnsbränna, vilket får mig att inse att jag åker på solsemester för sällan. Jag har helt enkelt ingen rutin. Vi har bråkat eller tjafsat minst en gång om dagen, men skrattat väldigt mycket också. Jag har läst ut fyra böcker och badat i medelhavet.
Jag tycker att det är skönt att komma hem, för jag vill komma igång med livet igen (man hinner tänka så mycket när man är ledig sådär), men samtidigt ville jag vända på klacken när vi landade på Arlanda. Det är skönt att vara i bubblan.
Nu har bubblan spruckit och det finns inget mer tröstlöst än att försöka laga spruckna bubblor. Tur att det kommer nya.
Nu ska jag jobba, gå ner i vikt, på allvar, komma igång med träningen, sjunga och flörta. För nu vill jag bli kär, eller minst förälskad. Och jag tänker att när jag nu lyckades så bra när jag föresatte mig att ha mera sex, så kanske jag kan lyckas med det också, om jag vinnlägger mig om det.

Det känns helt okej med lite vardag igen. Det känns till och med bra.
Särskilt efter att ha fått skriva ur mig. Det lättar ju liksom alltid då. Skriva och träna, tänk att jag glömmer det?
Att få landa lite här hemma känns också jäkligt skönt. Vi kom hem halvtolv inatt, sen har jag jobbat hela dagen, det blir liksom lite jetlag fast inte i tid.. Och ibland när jag landar så dunsar jag i rätt hårt, jag gjorde det nu.
Tur jag vet hur jag lagar mig nuförtiden.

Och nu mår jag bra igen. Faktiskt.

Packning

Det jag tycker absolut sämst om, med att resa. Packandet.
Väskan blir full så fort och tänk om jag nu ändå vill ha på mig det där och vafan ska necessären få plats också...
Sen löser det ju sig. Jag har det jag har och jag ska ju inte direkt till något uland.

Jag har velat fram och tillbaka, men jo, datorn får följa med. Vi kanske tråkar ut varann på kvällarna och måste titta på film eller så.
Lite nervös är jag för att åka med M. Alltid lite läskigt att resa med nån ny, hur ska vi synka? Nu känner vi varann väldigt väl, men ändå..

Imorgon har vi vårfest på jobbet. Italiensk buffé och vin och grejer. Trevligt, särskilt med tanke på att jag bestämt mig för att stanna kvar ett tag, i alla fall till jul. På heltid. Blir inte helt och hållet, eller ens nästan, de arbetsuppgifter jag egentligen vill ha, men. Måste, måste få ordning på ekonomin.
Så är det.

Nu är jag ändå nästan klar med packandet. Jag tror jag får sova nu.

Tre dagar, fyra nätter

Tre arbetsdagar.
Tre dagar, sen flyr vi landet.
Jag och den där vännen jag har, som jag mötte på ett sånt märkligt sätt och som jag vet i princip allt om och vice versa. Han som jag ibland funderat på på andra sätt, men som jag är mer säker än nånsin på att det är just vänner vi ska vara. Så skönt. Så får vi hoppas att vi är vänner efter nio dagar i Spanien också.

Min hjärna har redan tagit semester, ni vet sådär som den gör en vecka innan man ska åka. Kroppen också, för den delen. Jag är tröttare än jag varit på väldigt länge och jag verkar inte vara den enda. Är vi så svältfödda på ljus och värme att vi kroknar när den kommer?

Annars är det jag mest ser fram emot att vakna på morgonen, kanske gå ut på en powerwalk, komma tillbaka, ta en dusch och sätta mig på terrassen, i bara morgonrock, med en bok och första koppen kaffe.

Tre dagar kvar. Fyra sovningar.

så gick det

Okej, men helgen.
Tävlingen.
Vi kom tvåa. Tvåa... Eller egentligen delad förstaplats, fast med sämre poäng i den viktigaste kategorin. Bättre i den mindre viktiga, men det hjälpte ju föga.
En konstig känsla. När de ropade upp oss som tvåa blev det alldeles tyst. Ingen förstod någonting, jag tror större delen av publiken såg oss som vinnare.
Men vi vann alltså inte.
De som vann var våra goda vänner och de var fantastiska. Det var inte fel eller orättvist på något sätt, men det kändes tomt. Urladdat.
Men det gick över.
Förhoppningsvis räcker poängen till en plats i VM och jag gillar underdogkänslan. Känner mig mer hemma i den än i "vi har skithöga poäng och nu ska vi försvara dem"-känslan. Dessutom vann vi publikens pris, andra året i rad, och det betyder massor.

Idag har vi utvärderat och gjort planer för framtiden. Det känns bra. Vi är på spåret.

Sen hur jag ska hinna med nåt annat, typ dejta eller så, det vet jag inte.

Fast

Det är inte det att jag inte har något att skriva. Det är det att det liksom sitter fast.
Jag känner mig instängd i skrivandet just nu, vet inte i vilken form jag ska få ur mig allt.
Kanske lossnar det.

Det är dags

Imorgon åker vi.
Det är så skönt, för jag känner mig så redo. Vi känner oss så redo. Nu ska vi bara gå ute på den där scenen på fredag och ha så där jäkla kul tillsammans med publiken, som bara vi kan, så får vi se hur långt det räcker. Förhoppningsvis hela vägen.
Idag fick vi folk att gråta, på ett bra sätt, utan att ens sjunga sorgliga sånger. Jag gissar att det bådar gott.
Vi är stabila, samtidigt är det en ögonblickssport. Vad som helst kan hända. Därför fokuserar jag på den roliga biten, uppträdandet. Tortyren när de avslöjar resultatet, den tar jag när den kommer. Med ett glas vin i handen.

Håll tummarna typ tio i åtta på fredag kväll nu! Glada tankar!