Det börjar bra.
Vaknar i tid, duschar, äter frukost, fyller termosen.
Kommer iväg i tid, bara en sån sak.
Sen.
Allt rämnar. Jag blir liten, självmedveten, otillräcklig.
Och jag skäms för att jag har de här känslorna. För att jag inte kan hålla tillbaka, inte kan vara rationell. För att jag måste vara en sån diva, bara gråta hela tiden.
Det är nästan det värsta, skamkänslorna. Det är de som gör att jag inte kan sluta.
Och så känner jag mig ensam. Visst, jag klarar mig. Men jag vill inte, just idag hade jag velat bli omhändertagen. Inte klara mig själv.
Och jag messar M och han svarar att jag är världens bästa. Det vet jag att han tycker. Men jag är ändå jäkligt singel och jag vill inte längre.
Jag vet att en annan dag kommer vara bättre än den här.
2 kommentarer:
Kram! Trist att känna så! :(
(jag gör´t med)
ja. Man kanske skulle göra nåt åt det. men jag har fan glömt hur man gör..
Skicka en kommentar