Tack

Inspiration. Full av den.

Lyckan i att vara i ett sammanhang. Att orka. Orka vara social, mingla, kallprata. Slippa känslan av utanförskap. Bara njuta av att ha så många vänner och bekanta runt omkring sig. 

Jag är väldigt tacksam för det idag.

to be two

Seriöst.
Just nu vill jag bara träffa nån, bo i ett hus och leva lycklig i alla mina dagar.
Ok, lägenhet går bra, om den är stor och ljus. Och han måste vara musikalisk och attrahera mig, men annars skiter jag i vilket.
Jag gillar verkligen inte dejtingsajterna, de är ytliga och jag blir ytlig, men jag vet inte riktigt vart jag annars ska hitta nån? Jag har aldrig varit typen som raggar på krogen och det känns ju hyfsat patetiskt att börja göra det vid 40..
Förresten, dejtingsajterna funkar ännu sämre nu när jag fyllt. Har märkbart färre besök på sidan.

Äsch, jag känner ju verkligen att jag är redo att träffa nån nu. Att ha ett funktionellt förhållande istället för ett dysfunktionellt. Nån att teama med. Kom igen nu livet, leverera! Jag försöker ju!

...

Egentligen har jag så mycket att skriva, för nu har det gått sådär länge igen, men jag vet inte hur jag ska formulera mig och så känns det bara som att jag radar upp en massa saker. Liksom redogör för mitt liv, fast jag inte alls har nån redovisningsskyldighet. Som om nån skulle vara intresserad liksom.
Jo, det är lite där jag är nu, i nån slags negativ spiral. Tror att alla egentligen är irriterade på mig, tycker att jag inte gör tillräckligt, inte är bra nog. Inte går jag ner i vikt heller, eller blir speciellt vältränad, för jag kommer igång, men sen inte vidare.
Och jag blir arg på mig själv också, för egentligen är ju allt bra?

bättre

Faktiskt, lite bättre idag. Eller mycket, rent av.
En anledning till det är att jag hade mitt medarbetarsamtal idag. Jag var hyfsat oförberedd, fast vet ju vad jag tycker funkar och inte. Dessutom är jag väldigt medveten om vad jag är bra på och vad jag behöver jobba med. I alla fall, hon tycker jag är bra och vill ge mig mer ansvar, för att så småningom kunna trappa ner. Hon närmar sig pension och vill inte jobba 100% ända in i kaklet. Sen är det tydligen på g nåt slags trainee program inom företaget, för att så småningom bli chef, där hon också såg mig som en självklar deltagare. Bra ledarskap och allt sånt där. Det gör mig skitglad att nån ser de kvaliteterna hos mig (eftersom jag själv tycker att jag har dem) och det är ju åt det här hållet jag vill. Särskilt om jag kan få möjligheten att växa in i det under en längre tid.
En annan grej. Jag vet att det finns en annan kollega som är ute efter samma typ av utveckling. Det är bara det att hon inte är där. Hon tror att hon är det, men nej. Herregud, mänskan har bara några få års yrkeserfarenhet och hon vet definitivt inte hur man tar folk. Hon är dessutom en sån där typ som kan vara väldigt vänlig in your face, för att sen göra ner en totalt bakom ryggen. Obehagligt. Nu är hon hemma med barn, men jag vet att hon hoppas på en mer övergripande roll när hon kommer tillbaka. Det sa dock min chef idag, att det kan hon glömma! Okej, inte riktigt med de orden kanske.. Men ändå. Det kändes skönt att veta att såna uppgifter, när de kommer, blir mina.
Så hoppas vi att chefen håller ord.

depp

Jag önskar bara att det kunde få vara rättvist. Att all skit man genomgår ska mynna ut i nån slags belöning.
Vet inte vad det är. Våren, ljuset, men jag känner mig så låg. Låg och ensam. Vilket egentligen inte stämmer och jag vet det. Men grejen med det här dåliga måendet är att det inte är logiskt, alls. Så jag känner mig ensam, jag är ledsen, det känns som att jag aldrig kommer att träffa nån, jag har ont i höften och skräp.

Fast sen drog jag ut och sprang, trots ont i höften och då kändes det lite bättre. Träning, vilket jäkla lyckopiller. Nu känns det rejält i höft och fot, men det var det värt.

Fredag

AW. Bra grejer, särskilt efter en vecka som denna. En sån där fredag när man (jag) verkligen behöver bara släppa skiten. Visst var jag frestad att åka hem och slöa i soffan framför let's dance, men jag tog mig i kragen. Vårens första uteserveringsvin, indiskt och hipsterbar, blev det istället. Mycket bättre än soffa.

Nu ligger jag i sängen, imorrn ska jag bättra på flyttkarman genom att hjälpa ett par kompisar som ska just flytta. Sen.. Vet jag inte. Obokad. Skönt, lite stressande. Både och. Men jag ska nog ta det lugnt. Har tre blåsor på tungan, det är nog ett tydligt tecken.

ny vecka på intåg

Söndag.

Jag har verkligen inte gjort ett skit den här helgen. Jo, vilat. Slappat, kollat ikapp på serier. Sprungit, gått promenad och kollat film med M. Mycket M den här helgen, på hans initiativ. Min teori är att han vill visa att jag fortfarande är viktig, trots att han träffar henne och det är väl fine. På ett sätt är det ju bra att de får ihop det. Då finns inte min ständiga singelbackup, det är bara att ge sig ut och träffa nån. 

Vilket jag inte orkat alls denna helg.

Dejten messade och berättade att han "känt sig lite låg" och superegot Antoinette tror genast att det beror på henne. Fast ärligt talat, även om.. Jag kan bara ta ansvar för mina egna känslor och jag har inte lovat någon någonting. Så är det.

springning och den där jäkla kärleken

Andra turen den här veckan och den här gången sprang jag faktiskt nästan hela sträckan, 4 kilometer. Tre av dem, i alla fall. Det var jobbigt och nu har jag ont i höften, men smärtan är temporär. Jag får ont i början, det går över. Även fast det var jobbigt, så var det faktiskt inte så jobbigt som man skulle kunna tro. Jag kommer snabbare in i löpsteget också numer, lyckades till och med lyfta fötterna lite sista kilometern.
Nu är det en månad tills tävlingarna, för vi har ju bestämt oss för att tävla nu. Så länge ska jag väl lyckas hålla både mat och träning, om inte nån trist förkylning kommer emellan. Klart jag ska fortsätta sen också, forty and fit, you know, men det känns lite lättare med etapper.

Jag har en eremithelg. Behöver såna efter helger som förra veckan. Fast egentligen är det inte alls eremit, för jag har skypat med A idag och sen kom M förbi en sväng och drack te. M, ja. Den där tjejen han varit kär i, i tusen år, har äntligen lämnat sin snubbe och kommit på att hon är kär i M. Jaha, men grattis. Alltså, jag är glad för hans skull, men jag blir så jäkla avundsjuk. Avundsjuk och lite förbannad över att hon, som uppfört sig som ett praktsvin (från mitt håll sett), ska få sitt lyckliga slut. Och här sitter jag liksom. Ensam och bitter. Så jävla surt.
Och jo, jag hade kunnat vara på dejt just nu. Hade väl egentligen bokat in det, men.. Alltså, jag har inte så roligt med honom. Han är inte så rolig och jag vill ha roligt. Visst, han är trevlig, vi har trevligt, men vi skrattar inte. Jag vill skratta. Sen tänder jag inte direkt på honom heller. Inte för att han är ful eller oattraktiv, gnistan finns liksom bara inte. Jag tror faktiskt inte ens att det är försvar. Jag tror bara att det inte är han som är the one. Så jag ska väl säga det, eller alltså, att vi inte kanske ska fortsätta träffas. Jag tycker ändå det är sjysstast, för han verkar gilla mig. Nästan mer, ju svalare jag blir, så typiskt. "Måste du det, det är ju inte som att ni är ihop" säger M. Men jag tror jag hade velat veta, eller jag vet att jag hade det. Så man kan lägga energin nån annanstans.
Jag vill mer än bara ha trevligt. Behöver inte vara den snyggaste, mest lyckade killen, men han måste ha det. Jag måste svepas med, bli besatt. Sen får jag jobba med att handskas med besattheten, för den mår jag inte heller bra av, men jag fixar inte det här som bara är trevligt. Dumt, men så är det.
Hursomhelst är jag väldigt glad att vi aldrig hade sex där senast, M och jag. Inte för att jag på något sätt är kär i honom, eller skulle blivit det om vi hade legat, men ändå. Livet är tillräckligt snurrigt ändå.

Och så loggar jag in på sajten igen, för att se om nån, händelsevis han med det, kanske har kikat in på min profil, trots att jag sällan är online numer och dessutom inte syns när jag är det, men nej.